Lördagsintervjun: ”Idag tackar jag min pappa”


I veckans Lördagsintervju pratar Alibek Aliev om dåtid, nutid och framtid.

Han kom till Sverige vid fem års ålder.

Ett decennium senare var han svensk landslagsman.
Nu vill vänersborgaren Alibek Aliev ta nästa steg i karriären.

Du flyttade hit som femåring från Ryssland. Hur var det?
– Vi bodde i Machatjkala, där det var väldigt stökigt och oroligt. Vi flyttade för att pappa ville att vi skulle få ett bättre liv. Först kom vi till Dalsland och då spelade jag i Bäckefors. Vi bodde i en lägenhet med en stor gräsmatta utanför, och det var där jag levde. Jag var ute och spelade, gick upp för att äta, och sen spelade jag ännu mer. I skolan kom jag alltid försent från rasterna, allt handlade om fotboll. Jag kunde stå i timmar.

Var det självklart att det skulle bli fotboll för dig?
– Det roliga är att jag inte ville spela fotboll när jag var liten. Det var mycket kampsport i min släkt, och jag var den förste som spelade fotboll. Det var egentligen min pappa som ville att jag skulle börja. Samtidigt tränade jag boxning och taekwondo, och det hjälpte mig att utvecklas och stärka muskler som man inte får genom fotbollen.

När började du förstå att du kunde bli något inom fotbollen?
– Det var när jag kom till Vänersborg. Jag spelade i VIF först, och plötsligt började jag att göra mål. Sedan kom TVG-samlingarna och man mötte spelare från till exempel Elfsborg. Jag tänkte att ”det här kommer gå åt helvete”, men det slutade med att jag gjorde sju, åtta mål på de två matcher som vi spelade. Det var efter det som flera klubbar började ringa, bland annat IFK Göteborg.

– Sedan kom jag till VFK. En dag ringde Marco (Niemelä, då ordförande i VFK:s sportkommitté) och ville att jag skulle komma upp i A-laget. När det var två månader kvar till premiären sa (assisterande tränaren) Gzim Sulaj, som var som en andra pappa, till mig: ”Du kommer att spela från start i premiären, och när säsongen är över har du gjort 15 mål.” Men det finns drömmar, och så finns det skämt, tänkte jag. Men sedan satt jag där efter serien och hade gjort 18 mål och kommit trea i skytteligan.

Du har tidigare berättat för mig att du tycker att många andra spelare ger upp för lätt i tidiga år?
– Det är många av mina kompisar som var minst lika duktiga som jag, men som slutade för att de inte tyckte att de var tillräckligt bra, eller för att de inte kom upp i A-laget tillräckligt snabbt. De tror att de ska få allt på ett silverfat – de måste fatta att man måste lägga ner tid för att bli fotbollsproffs.

Hur mycket av din framgång är talang, och hur mycket är hårt jobb?
– Jag föddes inte med talang, jag jobbade stenhårt. Ta Diego Costa i Atlético Madrid, han började spela fotboll när han var 15 år. En sån kille föds med talang. När jag var fem år visste jag inte ens vad fotboll var. Jag har tränat mig själv dit jag är nu.

Kände du ibland att du pressades lite för hårt?
– Jag tyckte det såklart, och ibland sa mamma till min pappa att du får ta det lugnt och vila lite. Men idag tackar jag min pappa att han var på mig. Han ville ju att jag skulle bli bra.

Hur stor betydelse har VFK-tränaren Raimo Käkelä haft för din karriär?
– Vi har alltid haft en bra relation, han är verkligen en av de bästa tränarna jag haft, kanske till och med den bäste. Han har alltid frågat hur jag mår, och det gillar jag. Han har också alltid trott på mig och gett mig chansen, trots att jag har gjort dåliga matcher, och det är jag tacksam för.

– Jag kommer ihåg sommaren när Elfsborg hörde av sig. Raimo och hans son Victor åkte med mig på ett träningsläger med Elfsborg till Helsingborg. När vi kom dit ner så hade jag precis varit sjuk, och jag skulle bara spela en halvlek för jag var inte hundra i kroppen. Jag började på bänken och efter första halvlek stod det 0-0, det kommer jag aldrig att glömma. Sedan i andra halvlek hoppade jag in och vi vann till slut med 4-0. Jag spelade fram till två mål och gjorde två själv. Det var mitt livs match.

Du gick till Elfsborg sommaren 2012, och drabbades ganska tidigt av en knäskada. Tvivlade du då på att karriären skulle kunna ta fart igen?

– Ja, faktiskt. Det var en jobbig tid. Jag skulle spela final i en stor cup i Holland, och var i storform. Jag hade gjort många mål och det kom fram scouter från PSV och Ajax och frågade tränaren om mitt namn. Sedan i finalen vred jag till knät, och haltade av direkt. Det blev magnetröntgen när jag kom hem, men det var bara menisken och inte så farligt. Jag var borta i en och en halv månad totalt.

Vilket lag kommer du att tillhöra i Elfsborg under den kommande säsongen?
– Som det ser ut nu såblir det U19 och U21. Det känns bra, tränarna tror på mig, särskilt efter A-lagsmatchen jag gjorde.

Ja, du fick 45 minuter i en träningsmatch mot Örgryte. Hur var det?
– Jag var faktiskt lite chockad när de berättade att jag skulle spela matchen. Allt var väldigt professionellt och det var ett riktigt minne för livet.

Hur långt är du ifrån en A-lagsplats tror du?
– Inte så långt faktiskt, om jag ska tro det jag har hört från (huvudtränaren) Klas Ingesson, som jag har snackat mycket med. Vi har klickat ganska bra.

Har du några bestämda målsättningar i övrigt, eller tar du en dag i taget?
– Jag tycker att man ska ha målsättningar. Jag sa till mina kompisar att först ska jag till en allsvensk klubb, och sedan ska jag hit och dit. De skrattade åt mig och sa: ”Du spelar i Vänersborg, hur ska du komma dit?” Jag sa att ni får tro vad ni vill, jag ska dit. Man får aldrig ge upp. Jag var inte bäst när jag var 14-15 år, men kolla vem som är bäst nu? Man kan aldrig säga vem som ska bli bra när man är liten.

Är din pappa stolt nu när du har tagit dig såhär långt?

– Det är han, men han är fortfarande inte nöjd. Han vill att jag ska komma ännu längre, och det vill jag också. Det här är bara början.

Tidigare Lördagsintervjuer:
8/3: Jonna Thor
1/3: Daniel Janevski
22/2: Elin Carlsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*