Lördagsintervjun: ”Inte alltid de hälsade på mig”


I veckans Lördagsintervju står Anki Gustafsson i fokus. (Bild: Jan-Ove Johansson/IK Rössö)

Hon är kvinnan som bröt lokalfotbollsbarriärer.
Nu har Anki Gustafsson gått vidare och delvis lämnat tränaryrket.
Men förmodligen inte för alltid.

Hur kom det sig att du halkade in på tränarbanan?
– Jag spelade ju själv i början, men sedan blev jag skadad och fick problem med knät. Då hamnade jag mer och mer på den banan. Första smällen kom väl när jag var 17 år, det var då som jag började få problem. Sedan hängde det i, och jag har faktiskt en operation som väntar nu i vår också.

När insåg du att du ville bli tränare?
– Det blev naturligt, under den tid jag var skadad så var jag ändå med och tog den rollen och coachade. Jag växte in i det, sedan hjälpte jag till med ett F15-lag innan jag klev in på seniornivå. Det är på den vägen.

Har du alltid varit ett naturligt tränarämne?
– Fotboll i sig är intressant tycker jag, och när man själv fick begränsningar så blev det mer och mer naturligt att ändå dela med sig av sina åsikter och tankar. Det både var och är ont om folk som vill lägga ner den tid som krävs, och då blev det som det blev. Man fastnade där.

I TTELA-arkivet dateras din sista insats på planen till 2007, när du var tränare i Skoftebyn och fick hoppa in som målvakt. Har du spelat mer efter det?
– Inte vad jag kan minnas, inte mer än att jag har spelat några F30-matcher i alla fall. Jag gjorde några matcher där i tvåan med Skoftebyn, jag är ju gammal målvakt och det saknades målvakter just då.

Du gick en tränarutbildning i Örebro och Degerfors. Hur var den?
– Det stämmer. Det var den första utbildningen som gick i Sverige på universitetsnivå. Jag läste i två år till fotbollstränare, och den behövdes för att komma högre upp i seriesystemet. I samma klass som mig gick Tony Gustavsson, som idag är tränare i Tyresö, och Albert Bunjaki, som är förbundskapten för Kosovs landslag.

2012 fick du sedan chansen att träna Wargöns herrlag. Hur tänkte du när du fick den förfrågan?
– Vi hade väl haft den diskussionen på halvskoj några år tidigare, men när den kom så hade jag redan låst upp mig på annat håll. Den kom försent, kan man säga. Sedan uppstod chansen igen och då funderade jag ett tag, man visste ju inte vad man skulle ge sig in på, inte minst med tanke på att de gjorde om serierna. Men det var helt klart ett lärorikt år.

Fanns det tydliga skillnader mellan hur det var att träna ett dam- och herrlag?
– Jag var beredd på skillnader. Tjejer brukar ju ofta ifrågasätta beslut; ”varför ska vi springa och göra så?”. Jag hade en idé om att killarna skulle vara annorlunda, men det var samma gnälliga uttryck från dem, särskilt om de inte fick starta i matcherna. Men det är en bra egenskap kan jag tycka, man ska alltid vilja spela.

– Sedan togs jag ju emot på ett bra sätt av herrarna också. Wargön är min moderförening och det underlättade. Många spelare kände jag sedan innan. Hade det varit en helt ny förening så tror jag att det hade blivit svårare på ett sätt.

Upplevde du i något fall att du blev behandlad annorlunda på grund av att du var kvinna och inte man?
– Det gjorde man väl. Det var inte alltid som de hälsade på mig först när vi kom där i ledarstaben. En del tittade väl ner också, medan andra lyfte det åt andra hållet och var väldigt trevliga. Men själv har jag inga fördomar åt något håll, fotboll är fotboll och det gör man för att det är roligt. Sedan var vi ju två också, AnnaCarin (Bergström) var med. Det underlättade väldigt mycket för mig att inte behöva ta i vissa saker, och att ha person som jag kunde lite fullt på.

Varför blev det bara ett år i Wargöns herrlag?
– Jag valde att gå vidare. Vi hade en diskussion, men jag valde att gå till Rössö, som ju ändå låg i damernas division 1.

Vad var det som lockade där?
– Det var en helt ny utmaning. Vi hade inte en jättestor trupp, men samtidigt var det något helt nytt där ingen visste vad man kunde förvänta sig av serien. Med tanke på att det var få spelare på träningarna under hösten, då många jobbade eller pluggade på annan ort, så tycker jag att det gick väldigt bra. Vi blev ändå femma. 

Men det blev återigen bara ett år som tränare i Rössö. Varför?
– Jag har ju ett jobb (rehabiliteringsassistent) som inte riktigt fungerar ihop med fotbollen. Jag trodde att jag skulle kunna ro runt det, men i division 1 fungerar det inte att vara borta varannan helg. Därför blev det en ny roll som inte funnits förut i föreningen.

Ja, du är ”talangutvecklare” nu i Rössö. Vad innebär det?
– I år är det ganska många som är uppflyttade underifrån, yngre spelare som är med och tränar med A-truppen, så det gäller att glappet inte är för stort däremellan. De ska vara redo för A-lagsspel. Just nu jobbar jag med U-truppen två gånger i veckan, och sedan är tanken att få till det ännu mer under året och lägga grunden till hur en sån roll ska se ut. Jag ska också se väldigt många matcher där det inte alltid är Rössö som spelar, utan där man kollar upp vad som finns runtomkring; scoutar marknaden.

Finns det någon chans att vi får se ett lokalt lag nå division 1 eller högre i en inte alltför avlägsen framtid tror du?
– Trollhättan och Vänersborg skulle behöva ha ett lag i ettan och det finns underlag till det, men då krävs det också att föreningarna vågar samarbeta och öppna dörren till varandra. Kanske måste ett lag nöja sig med att man ligger i trean, och något i tvåan och ett annat i ettan. Sedan behöver man kanske ha en filosofi där man slussar spelare utefter vad de ligger på för nivå. Det är en svår process, men det finns helt klart spännande yngre spelare i området.

Vad skulle krävas för att få det att hända?
– Man skulle behöva en stark person som vågar ta tag i det och driva frågan, men jag vet inte om den personen finns just nu och vem det skulle vara heller. Ska man komma någonstans behövs i alla fall ett samarbete.

Om vi går tillbaka till dig: Tror du att du kommer att återvända till tränarrollen på sikt?
– Det beror lite på hur det här året utvecklar sig, och om man känner att man faktiskt lyckats med det man ska. Sedan tror jag ju att jag kommer att sakna coachningen och matchsituationerna. Här får man ju jobba mer med detaljer än själva helhetsuppdraget. Men jag har precis kommit igång och vet inte var det ska sluta.

Skulle du kunna tänka dig att träna ett herrlag igen?
– Ja, men det hänger helt och hållet på vad det är för folk runtomkring, vilket lag det är och hur upplägget ser ut. Men jag är inte rädd för uppdraget i sig. Skulle chansen dyka upp så skulle jag ta mig en rejäl funderare. 

Tidigare Lördagsintervjuer:
15/3: Alibek Aliev
8/3: Jonna Thor
1/3: Daniel Janevski
22/2: Elin Carlsson

Vem skulle du vilja se i en framtida Lördagsintervju? Skicka ett mejl eller lägg en kommentar här nedan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*