Lördagsintervjun: ”Jag var som bäst som 35-åring”


I Lördagsintervjun porträtteras denna gång Mellerudsikonen Markus Svensson. (Bild: Dragan Mitrovic)

Genom åren har han blivit ”Mr Mellerud”.
Och vid 41 års ålder har han fortfarande inte planer på att lägga av.
Fotbollen betyder helt enkelt för mycket för Markus Svensson.

Om jag hade sagt till dig för 20 år sedan att du fortfarande skulle spela fotboll – hade du trott på mig?
– Nä, då hade jag nog skrattat ganska gott. De som var över 40 år tyckte man ju nästan var pensionärer på den tiden.

Vad är anledningen till att du fortfarande kan hålla igång?
– Det är väl att man har varit skadefri. Sedan handlar det självklart också om att min fru har backat upp mig. Utan henne så hade det inte fungerat.

Är det hård träning eller bara rent flyt som har gjort att du har klarat dig undan allvarliga skador? Eller en kombination?
– Det är väl en blandning kanske, men jag har alltid kört lite extra styrka, framförallt baksidor och knän som man vet är ömtåliga som fotbollsspelare. Där får man försöka att vara extra stark. Jag har alltid tränat ganska mycket och även när jag trappade ner och gick från Oddevold till Mellerud så tränade jag hårdare än andra. Man är väl lite av en träningsprodukt.

Om du blickar tillbaka på karriären – när var du som bäst?
– Det är ganska svårt att säga, men rent målmässigt var jag faktiskt bäst runt 35 och uppåt. Jag har egentligen alltid gjort många mål i Mellerud, men det blev nog 20 mål i tvåan något år, och då var jag 37 tror jag. Då har man rutinen att falla tillbaka på.

Har din spelstil förändrats genom åren?

– Jo, det är ju så. När man var yngre så dribblade man mycket, men nu får man liksom tänka till och inse att det finns andra spelare i laget som man kan använda till sin fördel. Man är ett lag och alla spelartyper behövs; de som fläskar på, de som spelar fram, de som är snitsiga…

… och de som gör mål?
– Ja, det är helheten som räknas. Alla är viktiga, även om vissa syns mer än andra.

Vilka matcher och tillfällen minns du starkast från karriären hittills?
– Debuten i Oddevold var lite speciell. De hade precis åkt ur allsvenskan, så det var en ganska stor grej. Vi hade Nanne Bergstrand som tränare och mötte Åtvidaberg hemma. Ser man annars rent glädjemässigt så är det nog åren i Mellerud när vi gick från fyran och upp i tvåan på bara några år. Vi spelade i den så kallade ”supertvåan”, tillsammans med Ljungskile, Gais, Torslanda, Qviding och några andra väldigt bra lag. Den resan var speciell.

I seriepremiären 2013 hade Mellerud en historiskt ung startelva, där nio av elva spelare var födda på 90-talet. Du var en av de två spelare som stack ut i mängden då. Hur är det egentligen att spela med så unga lagkamrater?

– En del blir lätt nostalgiska och tänker att det var bättre förr, men jag tycker att det är fruktansvärt kul att i min ålder få vara med och dela glädjen med såna som man skulle kunna vara pappa till. Man känner ju väldigt många på den här lilla orten också och har följt dem sedan de var småpojkar. Dessutom har jag ju fyra brorssöner i truppen – Simon, Wictor, Robin och Tim – och det gör det lite extra speciellt.

2009 blev du för första gången huvudansvarig tränare. Hur är det att stå på den sidan, som ledare?

– Jo, det är jättekul. Just att vara spelande tränare var väldigt krävande, men att få leda ett lag och att få andra att utvecklas och växa var en väldigt rolig utmaning.

Och nu har du din bror David som ”överordnad” i Mellerud. Hur är det?
– Jo, men det är kul. Peter, min äldste bror, har varit tränare för mig också. Det är mina storebröder så man har oftast fått underordna sig och är van vid det här laget. Det blev ju en del stryk när man var liten, haha. Nädå, det funkar bra, vi har ganska lika tänk och brinner mycket för att jobba med barn och ungdomar.

Kommer du att satsa på tränarkarriären efter att du slutat spela?
– Jag vet inte. Jag är ingen karriärssnubbe eller så, men det är väldigt kul att utveckla och leda något. Det är klart att om det skulle dyka upp något i närheten så kan jag helt klart tänka mig det. Vi får se vad som händer.

Hur länge kan du se dig själv spela då?
– Egentligen har jag på ett sätt redan lagt av, men ändå inte. Det är inte så att man satsar på det som man gjorde förut. Då var man fokuserad på att vara bäst tränad, nu handlar det mest om att utveckla andra. Men om kroppen får vara hel och man tycker att det är kul och det funkar hemma, ja, då får vi se hur länge man kan hålla på.

Andra sidan 50-strecket?
– Haha, nä, då är det kört. 

Förresten, hjälper du fortfarande Oddevold med att scouta spelare?
– Ja, jag har fortfarande kontakt med dem och håller ett öga. Jag sitter visserligen på dubbla stolar, men ser man att någon har drivet och kapaciteten så är det bara att sparka iväg dem och önska lycka till. Man har själv varit därute och känt på det, och vet hur utvecklande det är att spela på den nivån. Det finns många med potential i Mellerud, men sedan är det mycket som ska funka, dels mentalt.

Är just det mentala en anledning till varför du har lyckats så bra?
– Jag tror faktiskt att det har betytt mycket. Sedan är jag också lillebror och har fått kämpa lite mer. När vi spelade boll hemma på bondgården så åkte jag alltid på stryk, och fick kämpa extra och ta i lite mer. Vi fick också cykla nästan 1,5 mil till träningarna. Jag var sex, sju år och hade en liten cykel, medan mina bröder hade större cyklar, så jag fick kämpa för att haka på. Därför har jag nog fått lite bättre kondition och kraft.

Finns det något du ångrar från din spelarkarriär?
– Inte ångrar, men det är klart att jag borde ha gått lite tidigare. Jag var ganska hemkär i Åsebro när jag var yngre. Mellerud var på mig i många år och då låg de ändå i tvåan, medan Åsebro var i fyran. Man vet aldrig vad som hade hänt om jag hade flyttat tidigare, men samtidigt hade jag inte några jätteambitioner då, utan de kom senare än för många andra.

Apropå ambitioner; i vilken serie borde Melleruds IF egentligen ha ett lag tycker du?

– För mig så är Mellerud kanske en division 3- eller 2-klubb. Sedan har man haft en ekonomisk ”down-period”, med förskingringen och allt det där. Ekonomi och framgång hör ju såklart ihop. Man ska aldrig tycka att det är bra att åka ur, men såhär i efterhand var det kanske bra att få börja om i fyran. Där tycker jag att vi ska vara med i toppen, särskilt med tanke på den träningsmängd och de ambitioner vi har.

Ni har en bra känsla i laget?
– Ja, just att killarna är träningsvilliga och suktar efter mer lovar gott. Det här är första helgen där vi är lediga på hela försäsongen, och inte har varken match eller träning. Då klagar killarna för att de inte får träna. Det är kul, och jag tror faktiskt att det är grunden till framgång.

Tidigare lördagsintervjuer:
22/3: Anki Gustafsson
15/3: Alibek Aliev
8/3: Jonna Thor
1/3: Daniel Janevski
22/2: Elin Carlsson


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*