Lördagsintervjun: ”Det bästa beslut jag har tagit”


Emil Kumlin, som är uppvuxen i Vänersborg, har representerat både IFK Göteborg och FC Trollhättan, men hans största fotbollsäventyr ägde rum på andra sidan Atlanten. (Bild: College Scholarships USA)

Han har spelat i både IFK Göteborg och FC Trollhättan.
Men karriärens höjdpunkt var ett fyra år långt äventyr i USA.
Nu jobbar Emil Kumlin med att locka lokala fotbollsspelare att följa hans fotspår.

Var startade din egen fotbollskarriär?
– Jag är född i Göteborg och flyttade till Vänersborg när jag var sex eller sju år. Jag spelade i Vänersborgs FK fram till jag var 15 år, och hade roliga och trevliga år där. När jag 15 kände jag dock att jag ville komma högre upp eftersom det gick ganska bra i distriktslagen och sådär.

Det var då du gick till IFK Trollhättan?
– Precis. IFK hade ett extremt bra P16-lag, för spelare födda 1985/86, på den tiden, till och med ett av Sveriges bästa. Jag minns att jag spelade på topp med med Josef Daoud, och i laget fanns också Ali Mohammadian och Sevdaim Hajra. Jag fick en väldig skjuts när jag gjorde det bytet, såpass att jag till och med blev värvad av IFK Göteborg inför gymnasiet.

– Vi var faktiskt fyra spelare som flyttade samtidigt. Jag och Robert Davidsson från Skoftebyn blev värvade av Blåvitt, medan Rikard Johansson, som är Jakobs äldre bror, och Alexander Mellqvist gick till Örgryte. 

Hur var tiden i IFK Göteborg?
– Jag gick på idrottsgymnasiet här nere, men redan efter något halvår kände jag att jag trivdes bättre i seniorsammanhang. Då var det helt nytt och spännande med FC Trollhättan, som precis hade satt igång, och sommaren efter så provspelade jag med klubben. Då var Kjell Pettersson fortfarande tränare där, och det gick så bra att jag fick ett A-kontrakt. Då skulle jag precis börja årskurs två på gymnasiet.

Var det ett svårt val?
– Ja, det var det. Men jag vägde alla för- och nackdelar och det kändes som att FCT var rätt för mig just då, så jag flyttade tillbaka till föräldrarna och började spela med FCT.

Hur gick det där?
– Det första året var fantastiskt bra och det var extremt utvecklande att spela på den höga nivån nära superettan år efter år. Men jag har alltid gillat att testa nya grejer så på hösten, precis innan jag skulle börja årskurs tre, fick jag reda på möjligheten att att åka till USA och spela fotboll kombinerat med betalda studier, och det tyckte jag lät spännande. Jag satte igång den processen, gick klart gymnasiet och flyttade till Florida 2005.

Och jag förstår att du trivdes?
– Ja, det gick otroligt bra, och det är än idag det bästa beslut jag har tagit. Jag bodde i en liten stad som heter Lakeland. Eller ja, den är liten med amerikanska mått – ungefär 150 000 invånare – och ligger nära Tampa. Jag blev kvar i fyra år och tog examen där i kriminologi. Det var en helt otrolig upplevelse, såväl på som utanför fotbollsplanen.

Hur gick det på planen?
– Väldigt bra. Det är ett lite krångligt system och man kan säga att skolorna själva bestämmer vilken division de ska tillhöra, och lag åker därför aldrig ner eller upp. Bara för att man spelar i division 1 så behöver inte det betyda att de bästa lagen spelar där, utan de bästa lagen i division 2 är avsevärt mycket bättre än de sämsta i division 1. Själv gick jag i en division 2-skola, fast i en väldigt bra liga i Florida. Och det gick väldigt bra. Jag startade varenda match under mina fyra år och fick faktiskt en utmärkelse under mitt andra år, då jag blev uttagen i seriens allstar-lag.

Hur fungerade det med ditt stipendium? Hur mycket var betalt?
– Mitt stipendium byggdes på efterhand. Första året var ungefär 70 procent betalt, och sedan var det 85-90 procent. De sista två åren var alla studiekostnader täckta. Och det är också det fina med stipendierna; om du presterar bra där borta så kan du få en ännu bättre ”deal”.

2009 kom du hem till Sverige igen. Vad gjorde du därefter?
– Jag började direkt att jobba med att skicka andra idrottande studenter till USA. Det är inte så många företag som sysslar med det i Sverige, och jag fick jobb på det företag som jag åkte via. För någon månad sedan bytte jag arbetsgivare till College Scholarships USA, som har en lite mer internationell touch, och där vi är två anställda i Sverige. Jag är ny här, men jag känner mig ganska rutinerad och etablerad i branschen trots att jag bara har hållit på i fem år.

Du har inte fått användning av din examen i kriminologi med andra ord?
– Nej, det har jag inte. Jag började läsa det direkt efter gymnasiet och då var det lite svårt att bestämma sig för vad man skulle göra, men jag tyckte att det var intressant och det är det. Men jag slog mig in på den här banan istället och jag tycker att det är väldigt kul.

Hur ofta är du över i USA?

– Ungefär två gånger per år. Då träffar jag skolor, coacher och går på några matcher för att upprätthålla min bild av vad som gäller och vad de söker, så att jag skickar rätt person till rätt coach. Det är något man har lärt sig genom åren att bara för att en person spelar högt upp i Sverige så innebär det inte att han kan spela på samma nivå i USA, och tvärtom. Det handlar väldigt mycket om vilken spelartyp man är. En spelare i division 3 kan vara bättre än en kille i IFK Göteborgs U19-lag.

Vad är det exakt du gör för fotbollsspelare som kan tänka sig att spela fotboll i USA?
– Vi bedömer spelarnas nivå här hemma, marknadsför dem till coacher och universitet i USA, både akademiskt och sportsligt, samt letar stipendier eftersom skolor där kostar pengar. Vi hjälper också till med praktiska saker som ansökningar och visum.

Spelar du själv fotboll idag?
– Ja, det gör jag, men det är mer på skoj. Jag spelar i Göteborgs FF i division 4, och det är det jag hinner med på grund av mitt jobb. 

När lade du ner drömmen om att bli proffs och kunna livnära dig på fotbollen?
– Jag gjorde lite det valet när jag åkte till USA. Jag ville fortfarande spela fotboll på en bra nivå och få ett stipendium, men själva elitsatsningen lades ner i samband med det. Jag hade tränat åtta, nio gånger i veckan och kände att det hade tagit ut sin rätt. Visst kunde jag ha stannat kvar i Sverige och hankat mig kvar i ettan, tvåan eller superettan, men jag var sugen på annat och därför trappade jag ner. Och det är ju lite det som är fantastiskt med college i USA, att allt slit du har lagt ner på planen – det får du betalt för i form av din utbildning. Det kan du inte få hemma.

Det känns som att det är få spelare i Tvåstad med omnejd som har tagit chansen att åka över Atlanten och göra det du gjort?
– Ja, på rak arm känner jag bara till Hannes Granlund (Skoftebyn) och Robin Rundström (FCT), men det kan ju finnas någon mer.

Är det något du jobbar på, att få fler spelare härifrån att flytta till USA och spela collegefotboll?
– Ja, absolut. Det är ingen hemlighet att vi alltid letar efter duktiga idrottare som vi kan hjälpa in på college i USA. Vi har koll på vilka som är intresserade och vilka som gör bra ifrån sig i närområdet, absolut.

Du har i alla fall inte ångrat att du tog chansen?

– Nä, inte en sekund faktiskt. Det har varit en fantastisk väg att gå.

Tidigare lördagsintervjuer:
5/4: Alexander Mellqvist
29/3: Markus Svensson
22/3: Anki Gustafsson
15/3: Alibek Aliev
8/3: Jonna Thor
1/3: Daniel Janevski
22/2: Elin Carlsson

Vem hade du velat se i Fotbollsbloggens lördagsintervju framöver? Kommentera!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*