Lördagsintervjun: ”Det bästa som har hänt mig”

I veckans lördagsintervju berättar Pernilla Larsson om varför hon blev domare, och hur allt som kunde gå fel också gick fel vid premiären i U17-VM i Costa Rica. (Bild: Jerry Lövberg)

Av en slump blev hon fotbollsdomare.
Och Trollhättebon Pernilla Larsson har aldrig ångrat sig.
Men så kom hon nyss också hem efter en 30 dagar lång VM-vistelse i Costa Rica.

Vad var det som fick dig att bli fotbollsdomare?
– Jag spelade i Skoftebyn i typ 20 år och skulle döma ungdomsfotboll. Det är inget jag har svårt för, jag är väl en sån där typisk lagkaptensmänniska. Sedan kom någon och klappade mig på axeln och sa: ”Det går bra det här hörru. Ska du inte komma och vara med i domarklubben?” Jag blev mest smickrad att någon tyckte att jag var bra, så jag tänkte att det kanske man skulle göra då. De skickade mig på någon kurs, men då tyckte jag nog fortfarande att det var för kul att spela.

– Sedan hade jag tur. Marie-Louise Svanström, som också är härifrån och som fanns i domarklubben, dömde damallsvenskan på den tiden och tog med mig på många matcher som assisterande. Hon puttade på mig och sa: ”Nu får du sluta spela.” Så till slut bestämde jag mig. När man kommer till en viss gräns så får man inte fortsätta spela, dels är det för stor skaderisk och dels hamnar du helt fel i säsongen.

Hur gammal var du då?
– Jag var 26 tror jag.

Vilka serier började du med att döma?
– Då började man med de lägsta damserierna, ungdomsmatcher, P16 … Det finns inte lika många damdomare, så om du har någorlunda talang och går rätt kurser så kommer du snabbt en bit på traven. Då var man elitdomare om man dömde antingen i ettan eller allsvenskan, och när jag plötsligt hamnade i elitgruppen så började det att hända grejer. Jag fick ett helt annat tänk, det var helt andra krav och man fick vara med om helt andra saker. Jag insåg att jag var bättre på det här än att spela fotboll.

Hade du trott att du skulle komma så här långt som domare?
– Nä, det trodde jag inte. Hade du frågat om jag kunde jobba med detta så hade jag nog bara skrattat.

Du var nyligen en hel månad i Costa Rica för att döma U17-VM för damer. Hur var det?
– Det var bra, mycket bättre fotboll än jag trodde på förhand. Jag hade sagt innan att det var en annan typ av fotboll, och det var det, men mycket bättre och med högre kvalitet. Sen sker det fortfarande situationer som inte hade skett om de var äldre. De är fortfarande lite oskolade och har inte riktigt koll på sina kroppar. Men spelmässigt var det jättebra, över förväntan.

Hur var det att döma i det klimatet?
– Det var varmt, men ändå okej. Det var en värme som man kan uthärda. Vi befann oss på ett ganska högt ställe, vilket gjorde att det var blåsigt. Jag hade dock en av semifinalerna på ett ställe som heter Liberia, och där var det ett helt annat klimat; värmen bara slog mot en. De andra matcherna låg runt huvudstaden San José och där var det som en stekhet svensk sommardag.

Du dömde öppningsmatchen mellan Costa Rica och Venezuela. Hur var den upplevelsen?
– Costa Rica är ett litet land på omkring 4,5 miljoner invånare, men uppslutningen var enorm. Hade vi anordnat VM för 17-åringar här i Sverige så hade kanske ett par tusen åskådare kommit, men de hade 35 000 på nationalstadion. Det var fullsatt och vuvuzelor och hela faderullan. 

– I vanliga fall har vi kommunikationssystem, men de fungerade inte eftersom något störde frekvensen. Så jag hörde ingenting under 90 minuter, bara en massa tutande. Spelarna förstod inte engelska och jag kunde inte prata med dem, och de hörde inte när jag visslade eller någonting. Det blev en skitrolig inledning!

Jag gissar att du fick använda mycket kroppsspråk istället?
– Ja, det blev det, och jag fick ändra mitt kroppsspråk också. Jag brukar inte vara arg men nu var jag nästan irriterad. Det var en utmaning, kan man säga.

Noterar man något av det som händer utanför planen under matchen?
– Nej, det gör man inte. Det enda som jag märkte var att de inte hörde vad jag sa, och att jag inte kunde prata med min assisterande. Men det gick ju bra ändå.

Hur många matcher dömde du totalt?
– Det blev två gruppspelsmatcher, jag var fjärdedomare i en kvartsfinal och fick en semi.

Hur tillbringar ni tiden under själva mästerskapet?
– Veckan innan börjar man med fystester, teoretiska tester … ja, en massa testar. Vi tittar på jättemånga klipp med olika matchsituationer så att alla får samma syn på hur vi ska döma. När turneringen väl börjar så är det tre timmars träning – en fysdel och en teknikdel – varje dag. Sedan så har vi någon teoretisk grej på eftermiddagen. Dagarna går ganska fort.

När folk hör talas om Costa Rica så ser de sol, stränder och …
– … en pool framför sig. Ja, poolen såg jag bara de sista två dagarna innan jag åkte hem. Även när jag var klar med mina matcher så var jag ändå tvungen att träna, man vet ju aldrig när någon annan domare kan bli skadad.

När fick ni beskedet om vilka som skulle få döma slutspelet?
– Efter kvartsfinalerna, fram till dess var alla kvar. Då hade vi ett litet ”ö-råd”. Eller nja, de röstades ju inte hem, men då var vi bara 18 kvar.

Det måste ha känts bra att vara en av dem?
– Absolut, och framförallt nu när vi jobbar för att komma med på riktiga VM i Kanada nästa år. Om man gör det bra i U17-VM så lär ju inte chanserna minska. Sedan är det tillfälligheter också och man ska ha tur med att inte komma från ett land som är framstående. Sverige brukar vara bra i mästerskapen, men inte just här.

Råkade du ut för några märkliga situationer under någon match? Jag såg att du fick veva en del med korten i alla fall?
– Det var inte så många jättekonstiga grejer som hände, och det skulle nog faktiskt ha vevats ännu mer med korten. Efter varje match sätter Fifa ihop klipp från alla matcher som har gått, och man plockar ut situationer som de tror är intressanta. Sedan sitter vi i timtal och koller på klippen och vrider fram och tillbaka. Om man missat något så går de igenom vad man skulle ha gjort istället – om man var på fel ställe, om man skulle ha startat löpningen tidigare, eller om man kunde ha samarbetat bättre. Jag har inte varit med så länge i gemet, men det har aldrig varit sånt fokus som nu. Helvete vad det slipas.

– Nu letar man efter de bästa domarna i världen, och då kommer man inte undan med att säga att ”jag såg inte riktigt”. Ibland är det så att skit händer, man kan ju inte se allt, men ska man leta efter de bästa i världen så måste man ju hålla på så för att se om vi kan göra något bättre, och då försöker vi ju att göra det nästa gång.

Vad ger du din egen insats under VM för betyg?
– Jag tycker att den var godkänd. Att få döma semifinal var så bra som det hade kunnat gå, det är jag jättenöjd med. Men jag tror också att det kan gå ännu bättre, och i ärlighetens namn är det lättare att döma äldre spelare, när det blir renare situationer.

Du pratade om kommande dam-VM i Kanada. Vad händer härnäst i den processen?
– Vad som händer nu är att några åker till U20-VM i Kanada, och det är förmodligen de domare som inte har varit iväg någonstans i år. Annars är nästa grej inte förrän i början av nästa år, då det är Algarve cup. Där brukar man ta ut dem som man tror ska åka till ”riktiga” VM.

Hur ser en vanlig vecka ut för dig annars?
– Den här veckan är lite konstig. Jag var i Kristianstad i söndags för att döma, och jag åker till Malmö idag (läs onsdag). Jag brukar inte hinna med att döma så mycket mer än damallsvenskan, och det blir 17-18 omgångar av 22 ungefär på ett år. De omgångar jag inte dömer är jag ute på någon internationell match; nu ska jag till Tjeckien på VM-kval i maj. Så ja, ungefär en match i veckan totalt sett.

Hur går det att kombinera domaryrket med dina andra jobb som dietist och föreläsare?
– Just nu går det ganska bra, i september blev jag ju halvtidsanställd. Nu är det bara jag som är det och det är ju för att jag satsar mot VM.

Det måste kännas coolt?
– Det är ascoolt. Det här är det bästa som har hänt mig.

Tidigare lördagsintervjuer:
12/4: Emil Kumlin
5/4: Alexander Mellqvist
29/3: Markus Svensson
22/3: Anki Gustafsson
15/3: Alibek Aliev
8/3: Jonna Thor
1/3: Daniel Janevski
22/2: Elin Carlsson


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*