Lördagsintervjun: ”Jag vill leva på fotbollen”


I veckans lördagsintervju träffar vi TBIS-fostrade Carl Lext, från stadsdelen Torsred i Trollhättan. Via Häcken har den ambitiöse 17-åringen hamnat i FCT, och där lär det inte dröja länge innan han slår igenom på allvar. (Bild: Tommi Nyman)

Han var den ”nye Jakob Johansson” när han kom fram.
Nu har Carl Lext gjort sig ett egen namn.
Och drömmarna slutar inte med spel i FC Trollhättan.

Jag måste börja med att säga att jag aldrig har sett någon så ung spelare ta så stor plats på en seniorfotbollsplan som du gjorde i Trollhättans BoIS. Har du alltid vågat ta för dig så mycket?
– Njae, det är svårt att säga. Det började nog när jag kom upp i TBIS A-lag. Jag tog för mig ganska mycket även i ungdomslagen, men det var inget jag tänkte på utan det kom av sig självt. Ibland blev jag faktiskt lite fundersam: ”Jag är ju bara 15 år och så står jag här och skriker; vad sysslar jag med egentligen?”

Du tog sedan steget vidare till Häcken. Var det ett enkelt val?
– Det var precis innan jag skulle börja gymnasiet, så det var väl mest därför. Jag tänkte att jag skulle gå i skola i Göteborg och spela i något lag där. Kanske skulle möjligheterna vara större att lyckas. Då tog vi kontakt med några klubbar och jag fick börja med att provträna i två veckor med Häcken. Det kändes bra och de gillade vad de såg. Det är inte många som skulle tacka nej till en sån chans.

Hur var första tiden i Häcken?
– Då hamnade jag i U17-laget, och det blir alltid lite konstigt när man kommer in mitt i säsongen. Jag tränade med dem, men spelade inget. Det fanns istället ett annat 96-lag som jag spelade tre matcher med. Inför nästa säsong var jag med i U17 redan från början, så då var det lättare att komma in i det.

Du blev inte kvar så väldigt länge i Häcken utan bytte så småningom till FC Trollhättan. Vad berodde det på?
– 2013 spelade jag i Häcken och det gick ganska bra. Jag fick spela många matcher som mittfältare och trivdes bra med både lagkamrater och tränare. Vi gick vidare till slutspelet i U17-allsvenskan, där jag fick spela högerback för det mesta, och sedan mot slutet av hösten så fick jag möjligheten att bli uppflyttad till U19-laget. Så fotbollen gick bra, men jag längtade hem.

– Jag bodde inneboende hos en familj som hade en lägenhet ovanpå sitt garage, och de var trevliga och så, men de var inte mamma och pappa. Sedan hade även FCT gått upp i samma juniorserie som Häcken, och jag hade inte lämnat dem om jag inte hade kunnat fortsätta satsa. Det fanns ju ett väldigt bra alternativ i Trollhättan. I vilket fall som helst var det en väldigt rolig och framförallt utvecklande tid i Häcken. Jag har lärt känna många nya människor och utvecklats väldigt mycket som fotbollspelare. Jag hade gjort om det alla gånger.

Men du går kvar på gymnasiet i Göteborg?
– Ja, Aspero heter skolan, de har fotbollsinriktning. Att jag blev kvar här beror på att jag trivs väldigt bra. Det är bra träningar och väldigt duktiga tränare. Vi har Bosko Orovic, som tränar Qviding, och han står för en rolig fotboll. Sedan är det alltid krångligt att byta skola. Det hade kanske inte varit något större problem, men jag känner alla lärare och elever och tyckte att det var bra kvalitet på fotbollsträningarna. Därför bestämde jag mig för att vara kvar och pendla.

Vilka alternativ fanns när du kände att Häcken kanske inte passade dig? Var det självklart att det skulle bli FCT?
– Nej, självklart var det väl inte. Jag var och tränade lite med Skoftebyn ett tag, sedan har jag också alltid haft kontakt med TBIS. Men det hade kanske varit att ta ett steg tillbaka, även om man har ett väldigt bra lag på gång. Jag tränade i alla fall med både Skoftebyn och FCT, och att jag valde att spela med FCT berodde mycket just på den här serien. Om jag hade spelat i Skoftebyn så hade jag kanske fått chansen att spela seniorfotboll, men det hade inte heller varit säkert att jag hade fått starta eller spela alls. Jag måste i alla fall tacka dem som gav mig stöd under den tiden. Nu med facit i hand så känns det som att jag gjorde rätt val.

Det känns som att ni har ett riktigt juniordreamteam i FCT på många sätt. Är det en utvecklande miljö?
– Absolut. Dels är det väldigt bra matcher, och dels väldigt bra tränare och spelare som vill utvecklas och som tycker att det är roligt. Det känns som att vi har en bra årskull. Resultaten har kanske inte gått vår väg i juniorallsvenskan, men det känns nästan lite orättvist. Det kanske låter dumt när man säger det till folk som inte har sett matcherna, som en dålig ursäkt, men vi har hängt med i alla matcher och förtjänar mer poäng. Men vi måste visa det också.

Jag vet att du även tränar med A-laget. Hur var första passet med dem? Vågade du ta för dig lika mycket som i TBIS?
– Jag minns inte exakt, men i början var det en väldig skillnad på tempo. Allt går mycket fortare och man måste skapa färdiga lösningar innan man får problemet. Alla är väldigt duktiga, och vissa träningar kanske man inte hänger med, medan vissa går bra. Det är väldigt mycket upp och ner. Målet är därför att bli jämnare och kunna hänga med bättre på alla träningar i framtiden.

Vad ser du annars som dina största styrkor som fotbollsspelare?
– Framförallt att jag tycker att det är väldigt, väldigt roligt att spela fotboll. Det är det bästa som finns tycker jag. Jag har viljan att utvecklas, bra teknik och bra spelförståelse, men först och främst handlar det om att jag tycker att det är så himla roligt att träna.

Hur många pass blir det totalt i veckan?
– Det är många, väldigt många. Med skolan tränar jag tre gånger, och med FCT fyra gånger och en match. Och sedan spelar vi mycket fotboll på fritiden genom att åka upp till Torsbovallen och bara köra kvadraten i två timmar. Vi brukar spela spontanfotboll hela dagarna. Efter träningarna skjuter jag ofta med kompisarna och eftersom det är så roligt så tänker jag inte på att det är en uppoffring, utan det är bara skoj.

Vilka är dina svagheter då?
– Ja, jag är ju inte så stor egentligen. Jag har ganska bra kondition, men jag är inte så stark i närkamperna. Sedan så är jag inte särskilt snabb heller. Det är de två grejerna framförallt, men det finns en massa andra saker som jag vill utveckla, bland annat blicken för spelet. Det gäller att sluta titta på bollen och istället titta runtomkring sig var man har medspelare och motspelare och försöka att se in i framtiden, om man säger så. Bosko, Jesper (Ljung) och Henrik (Fridolvsson) pratar mycket om att vi ska vara rättvända hela tiden, och inte ha ryggen mot motståndarmålet.

Vad har du för målsättning med fotbollen?

– Kortsiktigt är det att spela så bra som möjligt i varje match, även om det är ett tråkigt mål. Det är klart att det är viktigt att vinna matcher och så, men vi är fortfarande juniorer och jag förlorar hellre matcher och utvecklar mig själv än tvärtom. Sedan är det klart att ett mål är att gå upp i A-laget så småningom. Men jag försöker att inte stressa för mycket heller. Jag vet att så fort jag är mogen så kommer tränarna inte att tveka, utan ge mig chansen.

Var ser du dig själv på längre sikt?
– Det beror på hur långsiktig man ska vara, men det är klart att jag inte vill sluta min karriär i FCT:s A-lag. Jag har större målsättningar än så, och det är ju att leva på fotbollen.

Tidigare lördagsintervjuer:
3/5: Jennifer Rosén
26/4: Daniel Lennartsson
19/4: Pernilla Larsson
12/4: Emil Kumlin
5/4: Alexander Mellqvist
29/3: Markus Svensson
22/3: Anki Gustafsson
15/3: Alibek Aliev
8/3: Jonna Thor
1/3: Daniel Janevski
22/2: Elin Carlsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*