Lördagsintervjun: ”Pias köksbord var min arbetsplats”


Veckans gäst i lördagsintervjun är Erika Karlsson, som spelar mittfältare i Wargöns IK. Här berättar hon om tiden med Pia Sundhage, åldersglapp inom fotbollen och satsningen på att bli en framgångsrik tränare. (Bild: Camilla Hansson)

Hon har haft Pia Sundhage som mentor och tränare.
Hon drömmer också om att följa i hennes fotspår.
Men 32-åriga Erika Karlsson är inte riktigt redo att lägga spelarkarriären åt sidan ännu.

Jag tänkte att vi skulle börja prata om Pia Sundhage. Vad har du för relation till henne?
– Relationen jag hade med henne är väl mer intressant, nu hörs vi bara väldigt sporadiskt via mejl. Men kontakten jag hade med henne var som mentor när jag gick fotbollstränarutbildningen i Örebro och hade praktik. På så vis kom vi väldigt nära varandra när det gällde ledarskapsbiten, och hade många diskussioner kring det. Sedan så spelade jag själv i KIF Örebro, så hon var både min tränare och tränarkollega kan man säga, eftersom jag var spelande assisterande för U-laget också. Ja, totalt hade vi ju tre olika roller då.

Hur gick det att hålla isär de rollerna?
–Det var inte det lättaste jag gjort. Som tur var inleddes allt med utbildningen och min praktikperiod med henne. Utifrån det tyckte hon att jag skulle ta mig an tränaransvaret för U-laget. Men att vara spelande assisterande var jobbigt, jag var inte så gammal då heller; 23, 24 år. Det var väldigt lärorikt och ibland kändes det nästan som att Pias köksbord var min arbetsplats. Klart att vi hade många bra diskussioner om hur man är en bra ledare. Där fick jag jättemycket inspiration.

Är du överraskad över att Pia Sundhage har gått så långt?
– Nä, det är jag inte. Däremot är jag väldigt glad över att hennes stil fick plats i svensk fotboll, för då var det inte på tal. Det har tagit sin tid och hon har fått kämpa också, men jag är glad över att hon slutligen fick hamna högst upp i Sverige också.

Att du själv gav dig in på tränarbanan, vad berodde det på?
– Jag halkade mest in på ett bananskal. Jag och Anki (Gustafsson) känner varandra och hon hade sökt till fotbollstränarutbildningen. Jag hade precis kommit hem från USA och tyckte att det lät som en kul grej, så jag hoppade på och trivdes bra. 

KIF Örebro spelade i allsvenskan på den tiden. Hur många matcher gjorde du med dem?
– Inga någon alls faktiskt, av olika anledningar. Jag var med i träningsmatcherna men när seriespelet drog igång så hade jag bland annat ett lite konstigt formulerat kontrakt som ställde till det. Jag stannade bara där i ett och ett halvt år, så jag fick aldrig testa helt vad jag kunde ha blivit.

Ångrar du det nu i efterhand?
– Jo, det kan man väl göra, men jag hade inget direkt jobb då och det var väldigt svårt att få såna bitar att falla på plats. Damfotbollens ekonomi var inte heller vad den är nu och det var väldigt få proffsspelare i allsvenskan. Det är mycket som ska falla på plats och det gjorde det inte. Klart att jag önskar att jag hade fått vara där i längre än ett och ett halvt år, men det gav mig ändå mycket och jag ångrar inte att jag träffade Pia eller att jag spelade i KIF Örebro.

Har du fortsatt att utbilda dig inom tränaryrket efter det?
– Nej, inte så mycket, jag har ju i stort sett gått allt jag kan genom den utbildningen. När jag väl flyttade hem så ville jag bara fokusera på att spela och då gjorde jag det.

Vilken sorts ledarroll skulle du vilja ha i framtiden?
– Jag tycker att det är många som pratar om min efterkarriär och jag är inte riktigt redo för det än, haha. Jag vet faktiskt inte. Jag älskar att stå vid sidan och vara tränare och brinner väldigt mycket för det, men samtidigt har jag svårt att sätta mig in i det att jag inte själv skulle spela. Men det kan hända mycket på ett halvår. Det var förresten något som jag verkligen tog efter Pia, för hon spelade själv tills hon var 40. Hon sa åt mig att aldrig sluta spela för den passionen kommer du att ha med dig sedan. Det är en av Pias stora egenskaper: Passionen för fotbollen.

– Förhoppningsvis kan jag välja själv när jag slutar istället för att bli tvingad på grund av skador. Jag kommer att spela så länge jag känner glöd och passion för spelet, och sedan ta med mig det till tränarrollen. Jag är helt säker på att jag kommer figurera som ledare, men var, hur och när vet jag inte än. Jag skapade mig i alla fall många bra kontakter i Örebro och det kan alltid vara bra att ha.

En vän till dig sa att du har spelat fotboll ”så länge hon kan minnas”. Hur länge till kan du hålla på?

– Jag vet inte. Den här säsongen har jag hittills varit skadefri och det är mycket sånt som avgör; hur kroppen känns och motivationen. Men nu går det väldigt bra för oss också och då är det väldigt roligt. Men jag tar en säsong i taget.

Ja, ni har fått en fantastisk start i Wargön. Är du själv överraskad?
– Både och. Jag har sett en oerhörd utveckling bland de yngre tjejerna det här året, så på så sätt är jag inte överraskad. Det var bland annat vårt anfallsspel som inte riktigt släppte ifjol, och det har det verkligen gjort i år. Det kändes redan tidigt under träningsmatcherna. Samtidigt visste man inte hur man stod sig mot de andra lagen, men potentialen fanns där och det visste jag. Det är väldigt kul att få vara med i det här gänget och att sedan ta tre raka segrar … Det är vi väldigt stolta över såklart!

Hur är det att vara 32 i ett lag där majoriteten är 16, 17 eller 18 år?
– Det är energigivande. Varje träning ger mig energi, och det gillar jag.

Vad skulle du säga att du har för roll i truppen?
– Du får absolut inte skriva att jag är mamma i laget, för jag är mindre mogen än många av de andra. Men jag är erfaren och jag bidrar nog med någon form av trygghet, och jag känner att de andra litar och lyssnar på den. Samtidigt vill jag att de ska våga mycket och jag peppar dem att ta för sig mycket. Ibland vill man för mycket när man är ung, och då gäller det ibland att hitta rätt nivå så att man kan prestera bra under en längre tid. Då ger det nog balans att ha med spelare som är lite äldre och som har varit med i några år.

Hur är din egen fotbollsform, som 32-åring?
– Jag är inte på toppen av min karriär, det är jag inte. Men jag har alltid sagt till mig själv att så fort jag inte känner att jag inte håller måttet så ska jag inte fortsätta. Men jag känner att jag har kvalitéer kvar, och det räcker gott och väl till att spela i division 3.

Vad kan man förvänta sig av Wargön fortsättningsvis då?
– Man kan förvänta sig att vi kommer att hamna högre upp i serien än vi gjorde ifjol.

Förresten, jag hittade en text från 2010 i TTELA-arkivet, där du uttalade dig om att damfotbollen måste bli attraktivare. Känner du fortfarande så?
– Jag tycker att det har hänt väldigt mycket de senaste åren, absolut. Det räcker att se på dam-EM och hur mycket publik det drog och vilket intresse det var. Det märker man av i lägre divisioner också. Det blir mer fokus på bollskicklighet och passningsspel, och man dunkar inte bara bort bollen längre utan det det känns som att det har hänt något i bolltouch. Det finns ett annat tänk kring hur man ska spela, och bara i vårt lag märker vi en stor skillnad på att man vågar ha bollen nu, istället för att undvika den. Har man väl fått in det tänket så märker man att det blir bättre resultat. Så jodå, damfotbollen är på frammarsch.

Tidigare lördagsintervjuer:
10/5: Carl Lext
3/5: Jennifer Rosén
26/4: Daniel Lennartsson
19/4: Pernilla Larsson
12/4: Emil Kumlin
5/4: Alexander Mellqvist
29/3: Markus Svensson
22/3: Anki Gustafsson
15/3: Alibek Aliev
8/3: Jonna Thor
1/3: Daniel Janevski
22/2: Elin Carlsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*