Lördagsintervjun: ”Klart man har fått en del törnar”


Veckans gäst i Lördagsintervjun är Christian Fredriksson, just nu aktuell som tränare i Brålanda IF. (Bild: Bohusläningen)

Han har en del i sitt spelar- och tränarbagage.
Och visst ångrar Christian Fredriksson vissa saker.
Men inte att han tog över Brålanda IF inför den nuvarande säsongen.

För lite över ett år sedan lämnade du Svarteborg/Dingle efter bara sex omgångar. Då ville du inte berätta varför. Är det lättare nu?
– Ja, jag ser inga problem med det så sett. När jag kom till Svarteborg så värvade jag med mig två assisterande som jag trivdes bra med från IFK Uddevalla, där jag tränade lagen i tipselit och pojkallsvenskan. Det gick bra under träningsmatcherna och det kändes harmoniskt, och det började faktiskt bra i serien också. Men efter fem omgångar kallade de (ledningen) mig till sig, och jag blev helt chockad faktiskt. Vi hade två möten men fann ingen lösning.

– I efterhand fick jag reda på att fyra spelare hade gått emot mig. Två punkter fick jag till mig: De tyckte att jag var en för stark och driven person, och de hade för stor respekt för mig, haha. Det tyckte jag lät väldigt konstigt. Men jag kan tänka mig att det var de lite äldre spelarna som tyckte att jag var för driven. Ibland har jag kanske lite för tuff attityd, det är ju svårt att stå tyst på träningarna.

Hur mycket tog du själv på dig skulden för vad som hände?
– Som ledare gäller det att dra ihop gänget. Det spelar ingen roll tydligen om man vinner eller förlorar, utan att man får laget att dra åt samma håll. Någon spelare tyckte att jag skulle träna lag högre upp i systemet, och kanske var jag lite för seriös för de som inte ville satsa hundra. Men då var det ändå division 4. Någon skuld kan jag inte säga att jag känner. Visst, jag hade kunnat rulla ut en boll och bara sätta mig och titta, men det är inte riktigt min grej.

Var det den tråkigaste sejouren som du haft som tränare hittills?
– Jag har varit med om flera grejer hittills. Jag tränade Oddevold (2008-09) när vi gick upp i division 1. Vi vann de två första matcherna, men sedan tog vi inte en enda poäng på åtta omgångar eller nåt sånt. Vi hade också möten som jag egentligen har lagt bakom mig, men där avgick jag själv efter elva omgångar. Det var mycket tuffare eftersom jag känner många i föreningen och har spelat där själv. Det tog hårt på mig, så det är klart att man har fått en del törnar, men det är ju också erfarenheter.

Hur mycket har du utvecklats som tränare sedan du tog dig an Ödeborg 2005?
– När jag gick till Oddevold från Henåns IF, där vi vann femman och gick upp i fyran, så var jag ganska grön, Jag hade spelat på elitnivå i fyra, fem föreningar och hade en diskussion med pappa (Ronny Fredriksson), och där har man lärt sig en del. Jag kanske var naiv, men jag trodde stenhårt på min grej. Även om jag fortfarande har en klar spelidé så har jag kanske lärt mig att lyssna lite mer på spelarna under de sista åren. Vi håller samråd om vissa grejer och försöker att diskutera. Där har jag utvecklats.

Du har tränat lag både högre upp och lägre ner i seriesystemet. Är fotbollsglädjen renare i lag som, till exempel, Brålanda i division 5?
– Man ser lite skillnad före träningarna. Det är mer fokus högre upp, men här är det lite lättsammare. När vi har spelövningar här i Brålanda, och även i Svarteborg och andra lag i de här divisionerna, så har spelarna ändå bra inställning och attityd. Det är kanske därför jag som ledare drar mig ditåt också. Jag har aldrig haft något lag som inte har gett allt på träning och match.

I Brålanda har du fått en väldigt bra start. Hur är känslan i kroppen när allt flyter på som det har gjort?

– Det är alltid så som tränare att när det inte går bra så kan spelare tycka och tänka till om saker, men när det går bra så har man oftast ryggen fri. Jag har haft tryck på mig i Svarteborg, Oddevold och även Edet, och därför är det viktigaste för mig i Brålanda att jag har stöd uppifrån, av de man är anställd av. Jag har fått en trygghet som jag inte har känt överallt och nu rullar det bara på. Vi har sex raka segrar och jag hade faktiskt inte kunnat drömma om att det skulle börja så här.

Vad är anledningen till framgångarna? Och hur långt kan det räcka?
– Vissa har sagt att ”nu går ni väl upp”, men vi är ödmjuka inför varje uppgift. Det gäller att fortsätta ge allt på träningar och matcher, och vi har flera tuffa motståndare framför oss: Frändefors, Tösse och Ed. Vi hade kanske behövt en lite större trupp, men om man ska tro spelarna så beror framgångarna på en väldigt tydlig spelidé och att alla vet exakt vad de ska göra. Framförallt har vi fått en trygghet i försvarsspelet, även om vi har en del kvar i anfallsspelet.

Vad är det som kännetecknar dig som tränare?
– Försvarsspelet. Jag har alltid jobbat med högt presspel, men nu har jag gått ifrån det lite även om det beror på vilket lag man möter. Jag har tydliga roller och kör 4-1-3-2, tidigare har jag alltid spelat 4-4-2. Det är ett hårt jobbande Brålanda där alla har tydliga roller i försvarsspelet. När det gäller anfallsspelet så har väl Christian Fredriksson ett stämpel på sig att med honom så blir det bara långa bollar. Men det var som L-O Mattsson sa nyligen i Bohusläningen: ”Det går ut på att vinna matcher”. Och om det sedan är tråkigt? Ja, jag vill hitta in med många raka bollar och ha ett rakt anfallsspel, men också längs marken. Sedan är det materialet och spelarna som styr. Högsäter tyckte att vi spelade tråkigt och sa: ”Vad är det för jävla tjongfotboll?” Och visst, vi kan väl bli bättre på att hitta korta passningar längs backen och få ett mer varierat spel, även om vi redan nu är jobbiga att möta.

Skulle du kunna tänka dig att träna lag i högre divisioner igen?
– Ja, särskilt efter Oddevold och Lilla Edet i trean, där det gick bra. Nu är ambitionen, rent kortsiktigt, att ta upp Brålanda i fyran. Men jag har också fått två förfrågningar i omgångar om att assistera Tor-Arne Fredheim i Ljungskile. Tyvärr har vi inte kunnat lösa det med min arbetssituation, men det hade varit nästa steg. Sedan är jag inte lastgammal och har väl en liten dröm att jobba med talangutveckling och starta en akademi med ungdomar från 14 till 17 år.

– Före jag drog igång tränarkarriären så sa jag att jag skulle bli allsvensk tränare och de målen finns väl fortfarande, men jag tänker inte så långt fram. Jag är ambitiös och jäkligt driven och ska göra något med fotbollen. I år skulle jag egentligen ha tagit det lugnt, men när Brålanda kom med ett ungt lag … ja, då blev jag sugen. Jag gillar att jobba med unga och ambitiösa killar.

Om vi går över till din spelarkarriär – var trivdes du bäst, och var gick det som bäst?
– Då har du mycket att skriva, haha. I IFK Uddevalla, där jag var 90-91 i division 2 och division 1, träffade jag de kompisar som jag umgås med än idag. Men det bästa året var nog i Ljungskile. Och det är väl det som jag ångrar fortfarande. Vi blev femma det året och då ringde Gunnilse och lovade jobb och fri roll på mitten. Bosse Wålemark och flera skulle lämna Ljungskile och då valde jag att gå till Gunnilse. Året efter gick de upp i allsvenskan, och det tynger mig än idag.

Är du bra på att ångra saker?
– Ja, och det sa jag direkt när Ljungskile slog Umeå och blev klart för allsvenskan. Det är klart att jag gladdes med dem, men på ett sätt ville jag nästan inte att de skulle gå upp. Det är knappt så att man vill erkänna det. Jag har haft Bosse Wålemark som tränare i Vallen och Oddevold efteråt, men vi har aldrig pratat om det. I efterhand ångrade jag ju att jag lämnade Ljungskile, men jag hoppas väl kunna komma tillbaka i framtiden, för jag älskar den föreningen.

Du representerade också två lokala klubbar, IFK Trollhättan (1995) och Mellerud (1999-2000). Hur hade du det där?
– I Gunnilse var jag skadad på försäsongen och hade det lite jobbigt även socialt. Jag fick inget jobb och blev utlånad hela hösten till IFK. Då var bland andra Janne Evaldsson och Ralf Jansson där, och jag spelade på mitten tillsammans med Håkan Sandersson. Vi kvalade till division 2, men tog oss inte upp.

– I Mellerud var jag i två år i division 4 och hade jätteroligt. Vi var med i i toppen båda åren och tanken var att gå upp, men det gick inte. Det är ändå nästan så att jag skäms för det på ett sätt. Om jag inte hade lämnat Ljungskile så hade jag nog varit kvar på hög nivå. Jag var tillbaka i tvåan när jag var 33 år, men då var det försent.

Tidigare lördagsintervjuer:
7/6: Moa Heinulf
31/5: Martin Bäckström
24/5: Abraham Zeito
17/5: Erika Karlsson
10/5: Carl Lext
3/5: Jennifer Rosén
26/4: Daniel Lennartsson
19/4: Pernilla Larsson
12/4: Emil Kumlin
5/4: Alexander Mellqvist
29/3: Markus Svensson
22/3: Anki Gustafsson
15/3: Alibek Aliev
8/3: Jonna Thor
1/3: Daniel Janevski
22/2: Elin Carlsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*