I veckans lördagsintervju pratar vi, för en gångs skull, enbart dåtid. Gäst är FC Trollhättans tränare Jesper Ljung, med ett spelarförflutet i Helsingborgs IF, Vejle, Landskrona, Raufoss och Häcken. (Bild: Kent Eng)
Han har mött Fabio Cannavaro och Zinedine Zidane.
Han har också Wikipediasidor om sig själv på både tyska och italienska.
Och kanske hade Jesper Ljung aldrig nått så långt om det inte vore för tristessen i de småländska skogarna.
Om man söker på ditt namn på Wikipedia så hittar man en sida på italienska och en på tyska, men ingen på svenska. Har du någon aning om varför?
– Nä, haha, det vågar jag inte svara på. Jag har faktiskt ingen aning. Jag har inte varit ute och sökt efter mig själv sådär jättemycket …
Om vi återgår till det mer seriösa: Hur gammal var du när du bestämde dig för att satsa helhjärtat på fotbollen?
– Det blev väl ganska tydligt under nian. Jag kom med i det första pojklandslaget efter elitlägret i Halmstad och jag kom också in på fotbollsgymnasiet i Kalmar, så det innebar en flytt på 15-20 mil hemifrån. Det blev en ganska tydlig förändring och då kände jag att jag ville ge det en chans. Annars hade jag hållit på med hockey precis lika mycket nästan, och spelat mycket tennis. Det var väl det man höll på med; mängder med idrotter när man bor ute i skogen i Småland.
Efter några säsonger i Kalmar AIK så flyttade du till Helsingborgs IF. Hur stort var det för dig på den tiden?
– Jag slog igenom rätt så tidigt, 1990 i Kalmar AIK, och spelade i dagens superetta som 16-åring. Jag blev inkastad i hetluften på grund av spelarbrist och var forward på den tiden och gjorde en massa mål. Det blev ett rätt stort intresse från mängder av föreningar, och jag valde Helsingborg före bland andra IFK Göteborg, AIK och Malmö FF som var de stora klubbarna i Sverige då. Helsingborg låg i division 1 och i mångas ögon var det kanske ett lite annorlunda val. De flesta hade kastat sig över erbjudandet från Blåvitt, men jag lockades av pulsen i Helsingborg, där de hade kanske Sveriges bästa och trognaste hemmapublik vid det tillfället. Man de var också omskrivna för att spela en offensivt präglad fotboll och därför föll valet på Helsingborg. Det är inget jag ångrar idag direkt.
Jag pratade med Marcus Lantz, din gamla lagkamrat i Helsingborg, före den här intervjun. Han sa att du ”gillade mer att spela framåt än bakåt”. Håller du med om den beskrivningen?
– Ja, definitivt vid den tidpunkten när vi spelade tillsammans. Då var jag en väldigt offensivt lagd spelare med teknik och offensiva kombinationer som kännetecken. Jag låg bakom mycket av den offensiva kraften i form av assist och delvis mål under vissa säsonger, även som mittfältare. Det är väl korrekt att jag inte var lika stark i mitt försvarsspel under den tidpunkten.
Du spelade i Helsingborgs IF mellan 1992 och 1998, och under årens gång hade du flera otroligt skickliga lagkamrater. Vilken var den bästa säsongen i ditt tycke?
– Det måste ha varit 95 och 96. Vi var nykomlingar 93 och höll oss kvar, och vi var ett nedrehälftenlag även 94, innan vi gjordeen rejäl ”uppshapening” 95. Då hade jag min poängmässigt bästa säsong och delade den interna poängligan med Martin Pringle. Jag tror att det blev sex, sju mål och lika många assist. Vi blev tvåa i serien och utmanade Blåvitt hela vägen in i sista omgången. Sedan så kände jag väl ändå kanske att jag var en bättre fotbollsspelare 96 än 95. Jag gjorde färre mål, men fortsatte att leverera poäng offensivt. Tyvärr blev jag skadad på hösten och det höll mig borta från fotbollen i två säsonger.
Vad var det för skada?
– Jag fick stora problem med ljumskarna som jag inte kunde få bukt på, och jag spelade väldigt sporadiskt under 97 och 98. Det var några år där man fick lite stopp i utvecklingen, kan man säga. Det var en liten brytpunkt för min del.
Med Helsingborg fick du ändå chansen att prova på spel ute i Europa och Uefacupen. Hur var de matcherna?
– Det blev Europaspel i och med att vi slutade tvåa 95, och vi var ute 96, 97 och 98. Givetvis var det väldigt inspirerande och roligt. Sedan hade jag redan spelat en hel del internationell fotboll med tanke på lite olika landslagsuppdrag, så det var ingen ny värld även om det var på seniornivå. Det var bra matcher och 96 gick vi väldigt långt. Vi var väl ett mål ifrån att få Inter i kvartsfinalen om jag inte minns fel. Vi åkte ut mot Anderlecht, men hade slagit ut Aston Villa i omgången innan. Men som sagt, vi hade idel landslagsspelare eller kommande landslagsspelare i truppen, och det lag som vi hade 96 är väl det bästa jag har spelat med. Det var hög kvalitet, och de var de roligaste och bästa åren ändå tycker jag.
Efter Helsingborg gick du till danska Vejle. Varför?
– Jag ska inte sticka under stol med att jag fick ett väldigt lukrativt erbjudande rent ekonomiskt. Bara det gjorde det svårt att tacka nej till. Jag hade haft ett par säsonger med väldigt mycket skador och inte riktigt fått det att stämma som jag ville, men jag kom tillbaka på slutet och Åge Hareide, som då var tränare i Helsingborg, ville förlänga kontraktet med mig i ytterligare ett par år. Men jag pratade mycket med folk och de tyckte att det var läge att testa något nytt och få ett miljöombyte. Det är inget jag ångrar så här idag.
Under din andra säsong i Vejle så åkte ni ur den danska högstaligan. Hur trivdes du i klubben?
– Jag kom mitt i säsongen och vi blev sexa första året, innan vi åkte ur under den andra säsongen. Jag trivdes väl egentligen rätt så bra på det stora hela. Jag var den ende utländske spelaren och de hade precis tappat Thomas Gravesen till Hamburg och ville ha in en ersättare för honom. Jag kom väl in med ganska stora förväntningar och press på mig. Det var väldigt lärorikt att försöka hantera det på ett bra och proffsigt sätt.
Du återvände sedan till Sverige och Landskrona, där jag har förstått att du hade en del problem med skador?
– I och med att vi åkte ur så blev jag kontaktad av Reine Almqvist, som var tränare i Landskrona och som jag hade haft i Helsingborg. Han berättade vad man ville och att man skulle ta sig upp i allsvenskan. Då nådde vi en överenskommelse att avsluta kontraktet i Danmark. I samma veva fick vi vårt första barn och det var väl en bidragande orsak som gjorde det lättare att söka sig hem till Sverige. Men Landskrona gjorde ju den resan som de hade bestämt sig för och det var en väldigt positiv tid med avancemang 2001 och så allsvenskan 2002. Precis innan jag lämnade Landskrona hade jag problem med ett knä, men annars spelade jag ju kontinuerligt från det att jag lämnade Helsingborg till den våren 2003. Det kändes skönt att man hade blivit av med skadeproblemen.
Efter Landskrona gick du till Raufoss. Var det på grund av brist på speltid? Jag förstod det som att alla i Landskrona inte var glada över att man släppte dig så lättvindigt?
– Det var helt enkelt så att vi inte kom överens om en kontraktsförlängning, jag och Landskrona. Jag hade kommit dit på vissa premisser och avstått från ett bra kontrakt som jag hade i Danmark och valt att flytta hem med allt vad det innebar. Det var en del som var sagt men som inte fanns på papper, och då blev det ord mot ord. Det var en tråkig sorti, för de valde att stänga av mig från spel. Det är inget jag förespråkar att man gör som förening. Jag hade ett kontrakt som gick ut mitt i sommaren och vi hade inte kommit överens när serien drog igång i april, och då valde de att inte ha med mig i truppen för att sätta press på mig. Det är klart, det gjorde ju inte så att man blev mer sugen på att komma överens. Det var snarare så att jag började söka andra alternativ.
Du hade en del anbud just då. Varför blev det Raufoss i Norge?
– Bra fråga. De hade också en satsning och skulle upp i tippeligan. Det var en del svenskar i laget och jag åkte upp och gjorde mig bekant med föreningen och tränaren som sådan. Det var en liten klubb, men återigen en proffsig miljö där man gjorde allt som krävdes för att spela på hög nivå. Men jag skrev också in i mitt kontrakt att om inte satsningen lyckades så hade jag rätt att bryta det. Den hösten föll vi på målsnöret och lyckades inte med avancemanget, så då började jag att se mig omkring igen. Jag fick lite förfrågningar och då dök Häcken upp, där jag kände (tränaren) Jörgen Lennartsson sedan långt tillbaka.
Jag läste en artikel där Trelleborgs sportchef Jonas Brorsson, aningen bittert, konstaterade att ”Häcken måste ha lagt ett ruskigt bra bud” när du valde Göteborgsklubben framför dem 2003.
– Haha! Nä, det vet väl alla att Häcken är en ekonomiskt stark förening. Sedan om det föll på kronor och ören är jag inte helt säker på. Jag kände Jörgen sedan tidigare och vet vilken fotbollen han förespråkar, eller förespråkade. Det stod egentligen mellan Häcken och Helsingborg, och då föll valet på Häcken.
Där hade du en lyckad debutsäsong med åtta mål och uppflyttning från superettan.
– Ja, det blev avancemang direkt. Jag fick en stor roll givetvis när jag blev kapten och spelade centralt, med uppgifter att både hålla ihop laget och även producera framåt. Det tycker jag att jag uppfyllde på ett bra sätt.
Ni hade ett profilstarkt lag i Häcken på den tiden – två av dina mittfältskollegor hette Stig Töfting och Dulee Johnson.
– Ja, det stämmer. Det finns ju resurser i BK Häcken och de fick även in Carl Fhager som sportchef på den tiden. Han hade stora visioner och var inte rädd för att testa sig fram. De löste hem Teddy Lucic från Leverkusen och Töfting vet jag inte varifrån han kom, men han hade ändå varit runt i Premier League och Bundesliga. Sedan hade vi vår liberianska trio: Dulee Johnson, Dioh Williams och Jimmy Dixon. Så absolut, profilstarkt är kanske den rätta benämningen.
Hur var det att spela i ett sånt lag?
– Vi var väl inte det mest harmoniska lag man har spelat i. Det hände rätt så mycket galna saker, om man ska uttrycka sig milt.
En bild från tiden i Häcken, 2005. I Djurgårdens dräkt syns Ibrahim Bah, och till höger Teddy Lucic. (Bild: Jonas Ekströmer/TT)
Du slutade sedan 2007, efter fyra säsonger i Häcken. Var det ett givet val just då? Eller var det ett beslut som du brottades med under en längre tid?
– Nej, jag tyckte inte att det var så jättejobbigt. Jag hade en hel del skadebekymmer under de sista två säsongerna, 2006 och 2007, och en elakartad hälsena som inte riktigt ville ge med sig. I ärlighetens namn så var det rätt frustrerande att spela fotboll när man inte kände att man var i närheten av det man egentligen kunde. Därför blev det inte jättejobbigt för någon av parterna.
Såhär i efterhand; känner du att du fick ut så mycket du kunde av din spelarkarriär, eller borde du ha tagit dig ännu längre?
– Jag kom fram väldigt, väldigt tidigt med mycket framgångar som 16-, 17-åring och fick möta internationellt motstånd med jämnåriga som senare i karriären var framträdande på världsscenen, så det är klart att man har skänkt en tanke åt att saker och ting kunde ha gjorts lite annorlunda. Men det är absolut inget jag sitter och är bitter över på något sätt, jag kan bara skylla mig själv att jag inte hade större kunskap då. Självklart tänker man att om man hade tränat lite hårdare och varit lite mer noggrann i allting så hade det kanske kunnat generera någonting, så är det alltid.
Du har spelat med många stora spelare genom åren. Hur många av dina gamla lagkamrater håller du kontakten med än idag?
– Man springer på varandra titt som tätt, det många som är kvar inom fobollen. Men jag och Teddy Lucic bor inte speciellt långt ifrån varandra och har barn på samma dagis, så vi hörs av varje vecka. Om man sedan backar bandet och tittar långt tillbaka så är det väl Per-Ola Ljung, som nu tränar Gais, som man har hållit kontakt med från Helsingborgstiden. Sedan springer man ju på varandra i fotbollens tjänst allt som oftast, som Marcus Lantz som är i Göteborg (Örgryte IS) nu plötsligt.
Vad skulle du jobba med om du inte var fotbollstränare?
– Jag bestämde mig rätt tidigt för att utbilda mig till idrottslärare. Jag har alltid varit väldigt idrottsintresserad och jag har även jobbat som det på en hel del olika skolor och genom vikariat, även om jag inte utbildat mig inom det. Det är väl inte helt otroligt att jag hade blivit någon form av idrottslärare om jag hade valt en annan bana.
Okej. Om vi återgår till din fotbollskarriär: Vem är den bäste spelare du har mött?
– Frågan om man ska bedöma vem som var bäst när man mötte dem, eller vem som har blivit bäst? Vi mötte Italiens U21-landslag och de hade väl ett par hyfsat namnkunniga spelare med (Fabio) Cannavaro och (Alessandro) Del Piero som starkaste namn, men även (Filippo) Inzaghi på bänken. Cannavaro har ju i alla fall blivit vald till världens bäste vid något tillfälle. Sedan mötte vi ju Frankrike, och då hade de (Zinedine) Zidane, (Lillian) Thuram och (Christophe) Dugarry, men det blir väl lite ”namedropping” sådär.
– Men den som jag kände ute på planen att ”oj, jävlar, här var det kvalitet”, det var när vi mötte Barcelona och de hade Patrick Kluivert som forward. Det var extremt imponerande. Han mötte Andreas Jacobsson, som var svensk landslagsspelare, och Ola Nilsson i backlinjen, men det skiljde flera dimensioner i klass. Då kände man sig som en pojklagsspelare nästan. Han var extremt stark och hade ruggig teknik. Då undrade man varför man håller på, haha.
Den bäste spelaren du har spelat i samma lag som då?
– Ja, ”Henke” Larsson var givetvis den som har blivit väldigt bra, men jag spelade med honom i ett tidigt skede i Helsingborg, innan han blev proffs i Feyenoord. Han var ju extremt talangfull, men han spelade också med Mats Magnusson, som hade kommit hem från Benfica och varit firad stjärna där. Han var jag också grymt imponerad av, så han ligger nog nästan i framkant. Men det kan också ha berott på att man själv var ganska ung och inte lika bra just då.
– Sedan har man som sagt spelat med en del andra profiler genom åren. Både Teddy (Lucic) och Stig Töfting var fantastiskt skickliga spelare. Vi hade också ett koppel med spelare i Helsingborg. Men känslan är nog ändå att på den nivån ”Masse” spelade när han kom hem … ja, det var mycket han som gjorde ”Henke”. Han var riktigt vass.
Förresten, Lantz ville också att jag skulle fråga hur du ”upplevde kvällarna på Dag och natt”?
– Haha, ja, det var ett sommarställe som de satte upp på stranden i Helsingborg och som kanske lockade ibland. Vi var unga då och i samma ålder, så det är väl inte otänkbart att vi var där tillsammans efter någon segermatch …
(Övrig bild: Björn Olsson/TT)
Tidigare lördagsintervjuer:
13/6: Christian Fredriksson
7/6: Moa Heinulf
31/5: Martin Bäckström
24/5: Abraham Zeito
17/5: Erika Karlsson
10/5: Carl Lext
3/5: Jennifer Rosén
26/4: Daniel Lennartsson
19/4: Pernilla Larsson
12/4: Emil Kumlin
5/4: Alexander Mellqvist
29/3: Markus Svensson
22/3: Anki Gustafsson
15/3: Alibek Aliev
8/3: Jonna Thor
1/3: Daniel Janevski
22/2: Elin Carlsson
Vem skulle du vilja se i en kommande lördagsintervju? Kommentera gärna!
