Lördagsintervjun: ”Det är ju inte Degerfors direkt”


I veckans lördagsintervju träffar vi Johan Lundgren, som numera representerar GIF Sundsvall i superettan. (Bild: Mårten Englin, Sundsvalls Tidning)

Han flyttade upp till Sundsvall för att spela fotboll.
Det första halvåret har dock inte
blivit som Johan Lundgren hade tänkt sig.
Men trots det har 23-åringen inte hunnit få någon hemlängtan.

Hur skulle du summera din första tid i GIF Sundsvall?
– Jag får ju inte spela. Jag har hoppat in i varje match och startat någon, så det har ju inte börjat bra. Jag tycker ändå att jag har varit bra, men det är det att tränarna sällan ändrar i startuppställningen när vi vinner. Det är lite tråkigt.

Och det har ju blivit en del vinster hittills …
– Ja, vi ligger ju delad etta liksom.

Hur kul är det att spela fotboll just nu då?

– Det är ju så, det är inte kul när man inte får spela. Man gillar ju inte att sitta bänk alltså.

Du spelade regelbundet under försäsongen i GIF Sundsvall, men sedan har det blivit mer sparsmakat med speltid. Vad beror det på?
– Jag spelade varje match i Svenska cupen och varje träningsmatch, men jag vet inte vad som hände sen. Jag var lite sjuk och då blev då så att jag var bänkad i första matchen. Och sen har det väl varit så hela tiden. Islänningen (Rúnar Már Sigurjónsson) och Kevin (Walker) spelar istället.

Du har varit ordinarie i dina senaste klubbar. Det måste vara ett par år sedan du satt på bänken sist?
– Ja, det var ju med ”Blåvitt” när jag var 18 bast, så det är jävligt ovant för mig. Jag blir inte stressad eller så, jag tycker bara att det är så jävla piss, helt enkelt.

Hur är det annars att bo i Sundsvall då?
– Det är kallt, jävligt kallt. Men det är bättre än jag trodde. Stan är helt okej; det bor ju ungefär 100 000 här så det är inte Degerfors direkt. Det finns grejer att göra. Men sen så är det en nackdel att det är så jävla långt hem till polarna och familjen.

Trivs du bra socialt i GIF Sundsvall?
– Jo, det är bra. Vi har frukost vid nio, tränar vid tio och är klara vid tolv, så det blir väldigt mycket tid hemma. Man tittar på serier och hänger med folk i laget, drar ut och käkar. Det är ungefär så vi gör varje dag. Mest umgås jag väl med min granne och lagkamrat Leo Englund, som är ny från Skellefteå.

Och om vi går tillbaka till ditt spel – det är du nöjd med?
– Ja, absolut. De har sagt till mig att de också är nöjda, men de ändrar ändå inte på laget och det är jävligt tråkigt. Vi snackar en del liksom och de säger att det är fifty-fifty varje gång, men det kan inte vara det i 15 omgångar. Jag tycker att de är lite sega.

Känner du fortfarande att det var rätt beslut att flytta till Sundsvall?
– I början tyckte jag det, när man fick spela och allt det där. Men sen när man sitter bänk så blir det att man tänker mycket. Men det är en bra erfarenhet att flytta så långt, och det är något man kommer bära med sig hela livet.

Hur hemkär är du egentligen?
– Jag var hemkär när jag bodde i Göteborg när jag var 16, 17, 18, men nu är jag inte alls hemkär – inte i Trollhättan i alla fall. Jag gillar inte Trollhättan som stad. Men jag gillar Göteborg och det känns som min stad nu faktiskt. Om jag flyttar hem så hamnar jag inte i Trollhättan, även om jag ändå har mina bästa polare där.

Du lämnade Göteborg och Örgryte i vintras efter att det blivit en del kontroverser kring ditt kontrakt. Hur kändes det att lämna på det sättet?
– Det var riktigt tråkigt, jag gillar verkligen Örgryte. Jag har många kompisar därifrån som jag kommer ha livet ut. Men det var ju det att jag har spelat i division 1 i många år och när GIF Sundsvall hörde av sig så kändes det bra. Det är ändå en klubb som alltid ligger i toppen av superettan och som också spelat i allsvenskan en del. Men det var tråkigt att lämna, för Öis är verkligen en kanonklubb.

Tidigare representerade du också IFK Göteborg. Hur minns du den tiden, som tonåring i en av Sveriges största klubbar?
– Då var det bara kul att sitta på bänken och man kände inte att man behövde spela. Det var bara en bonus. Nu är det frustrerande på ett annat sätt. Men jag lärde mig väldigt mycket under tiden i Blåvitt, det var en rolig tid.

Jag har hört från flera personer att du tog för dig väldigt mycket under träningarna med IFK Göteborg, och till och med var dominant emelllanåt. Känner du igen dig i den beskrivningen?
– Ja, mitt kontrakt gick ut den sommaren och de ville att jag skulle skriva på för ett halvår till. Om jag hade gjort det så hade jag säkert fått A-lagskontrakt lite senare. Men då spelade FCT i superettan och de ville ha mig och det kändes bra att komma hem.

Du har gjort ett par landskamper också, den sista med Sveriges P19-landslag. Hur är det att bära den blågula tröjan?
– Det är kul, jävligt roligt faktiskt. Det är inspirerande, men det är också många år sedan. Någon av matcherna spelade vi i Trollhättan, så det var en kul tid där man träffade många bra fotbollsspelare. Man lärde känna många bra kompisar, och mötte en hel del bra spelare också.

När du spelade i P19-landslaget så hette några dina lagkamrater Alexander Kacaniklic och Pontus Jansson. Båda är utlandsproffs nu.

– Ja, precis. Men den som stack ut mest i landslaget var Robin Söder. Han var helt galen på den tiden alltså. Helt sjuk.

Har du själv någon dröm om att få spela utomlands i framtiden?
– Klart att man har drömmar, men jag tar det som det kommer. Jag kör på i Sundsvall så får vi se vad som händer, jag har ju ett treårskontrakt. Men det är klart att drömmen är att spela i … ja, jag hejar på Manchester United, men fan, jag vill bo i ett land med bra väder. Italien hade varit drömmen.

Förresten, för ett bra tag sedan såg jag en rätt uppmärksammad webb-tv-intervju med dig som någon lokaltidning däruppe hade gjort …
– Ja, jag tror att de har tagit bort den. Det fick klagomål och skit.

Vad sa du där då? Jag minns inte exakt själv.
– Jag minns faktiskt inte heller. Vad var det jag sa? Det var väl något som hade med ”Fidde” (Fredrik Sundström i Vänersborgs FK) att göra.

Apropå Sundström så ville han att jag skulle fråga om ditt smeknamn, ”JOF”. Vad betyder det?

– Sa han det? Haha, han är ju dum i huvudet. Men det var så att när vi hade Frank Rosendahl i FC så tyckte han att det var min farsa, så då blev det JOF; Johan och Frank. Jag gillar ju Frank som fan, han är en skitbra tränare. Det blev så att vi fick en väldigt bra relation och kunde snacka om allt möjligt. Men det var bara under träningarna och så.

– Men vet du vad ”Fidde” kallas då?

Nä, det vet jag inte …
– Han kallas för ”Seriösa Fidde”, för han var så jävla seriös. Han vägde sin mat före träning och sådär. Varje dag. Det är helt sant. Jag tror att det var under ett halvår eller nåt sånt.

Apropå honom och FCT och allt det här; hur mycket följer du den lokala fotbollen idag?
– Jag följer ju ”Fidde”, det gör jag. Och FC också, det blir ju så. Men inte särskilt mycket mer än det.

Fotnot: Här kan du läsa en intervju med Johan Lundgren, genomförd inför premiären av superettan.

Tidigare lördagsintervjuer:
28/6: Jesper Ljung
14/6: Christian Fredriksson
7/6: Moa Heinulf
31/5: Martin Bäckström
24/5: Abraham Zeito
17/5: Erika Karlsson
10/5: Carl Lext
3/5: Jennifer Rosén
26/4: Daniel Lennartsson
19/4: Pernilla Larsson
12/4: Emil Kumlin
5/4: Alexander Mellqvist
29/3: Markus Svensson
22/3: Anki Gustafsson
15/3: Alibek Aliev
8/3: Jonna Thor
1/3: Daniel Janevski
22/2: Elin Carlsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*