Lördagsintervjun: ”Jag har aldrig varit bättre”


I veckans lördagsintervju gästas Fotbollsbloggen av ingen mindre än Johan Dahlin, målvakt i turkiska Gençlerbirliği. (Bild: Andreas Hillergren/TT)

Han inledde sin målvaktskarriär ovanligt sent.
Och för bara tio år sedan spelade Johan Dahlin i dalsländska Åsebro.
En tydlig kontrast mot livet nu – som svensk landslagsman och proffs i Gençlerbirliği

Du spelade i Åsebro för tio år sedan. Hade du trott då att du skulle komma så här långt?
– Det har jag alltid trott. Jag har alltid sagt att jag ska bli fotbollsproffs och jag har alltid velat bli så bra som möjligt. Men det är farligt att sätta mål, för när man väl når dem så är det lätt att man blir för bekväm. Jag har inga mål med karriären, men det är klart att jag har delmål. Men vilka det är behåller jag gärna för mig själv.

Jag har förstått det som att du började stå i mål ovanligt sent i din moderklubb Trollhättans FK?
– Jag började någon gång när jag var runt 14 år, i den vevan när FCT startade. Då började jag satsa på riktigt. Jag fick välja mellan hockey och fotboll, och jag kommer ihåg att jag valde fotbollen och körde stenhårt på det. Och så har det fortsatt.

Kan man märka på dig att du började sent – kan det vara positivt på något sätt?
– Jo, det är klart att det kan vara. Jag tror att allt har en mening och det känns som att jag har hyfsad spelförståelse eftersom jag har spelat ute så länge. Kanske tänker jag mer som en utespelare när det händer någonting, och jag kan läsa av situationer bättre. Tekniskt har jag kanske missat några år, men det får jag samtidigt igen med spelförståelsen. Jag försöker att spela ganska långt ute och säkra av innan målchanser uppstår.

Låter lite som Manuel Neuer …
– Ja, det finns ingen målvakt i världen som är i närheten av honom. Han och (Thibaut) Courtois är långt före alla andra.

Kollade du mycket på VM, förresten?
– Faktiskt inte. Det var först när jag kom ner hit till Turkiet som fick tid till det, nu när inte familjen är med heller. Under semestern har vi bara umgåtts, jag och Emelie, så det har inte blivit så mycket faktiskt. Jag har njutit av ledigheten och hittat ny energi.

Så försäsongen har börjat borta i Turkiet?
– Ja, vi har kört en vecka i alla fall. Vad är det för dag idag? Tisdag? Jo, en vecka då. Det känns bara bra faktiskt. Det är skönt att få vara med från start den här gången. Förra gången kom jag in mitt i säsongen och det finns kanske för- och nackdelar med bägge, men jag tycker bara att det är skönt att komma tillbaka och komma igång med försäsongen.

Är det många nya ansikten i laget?
– Det är några ungdomar som har kommit upp och sedan något nyförvärv, men inte jättemånga. Tränarna lämnade i somras och då kom en ny tränare, men han gick efter bara en dag. Sedan har det kommit en ny tränare (Mustafa Kaplan) igen så det har varit turbulent, men det börjar ordna upp sig.

Har du pratat något med den nye tränaren?
– Nej, det blir väl inte att man pratar så där jättemycket överhuvudtaget. De kan inte jättemycket engelska och jag kan inte jättemycket turkiska. Man får kommunicera ute på planen.

Hur var det att komma in som ny spelare i januari, mitt i säsongen?
– Det viktigaste när man kommer till ett nytt land är att lära sig språket så fort som möjligt. Det är väldigt svårt att kommunicera, och språket är a och o. Jag har lärt mig fotbollstermer och när jag spelade de tre första matcherna så gick det väl varken bu eller bä, men kommunikationen brast. Sedan är det tufft här eftersom de har en utlänningskvot. Därför hamnade jag vid sidan i tre, fyra matcher, innan de bytte de in mig så att jag fick spela igen. Men jag kommer må gott av att jag inte spelade då, för jag fick istället lära känna lagkamraterna på ett bättre sätt.

Vad tycker du om dina egna insatser när du väl spelade?
– Det funkade jättebra. Jag är väldigt nöjd med speltiden jag fick förra året i och med att det är så tuff konkurrens, speciellt som målvakt. Vi hade en svit där vi höll nollan i fyra matcher i rad, men det är klart att höjdpunkten var Galatasaray-matchen, det var något utöver det vanliga. Spelmässigt gick det också bra för mig, även om vi förlorade med 3-2. Vi ledde ju med 2-0 i paus, men sedan i andra halvlek hade vi nog bara tio eller femton procent av bollinnehavet. Det var en sjuk stämning på arenan, det var nästan euforiskt på läktarna.

Hur trivs du annars i Turkiet?
– Jo, det är klart att det är en omställning om man jämför med Sverige, där är man rätt bortskämd med allting. Men jag trivs jättebra här i Ankara. Vädret är helt fantastiskt och fotbollen är bra. Jag tycker att det är en bra liga, helt klart underskattad, och fotbollen håller högre kvalitet än vad många tror. Att spelare som Sneijder och Drogba finns här visar ju inte minst det.

Vad menar du med att man är bortskämd i Sverige?
– Inte bortskämd kanske, men man vet vad som ska hända och var grejerna är. Här får man börja om på nytt, även om det går sakta framåt. Jag hade väl ganska bra koll på det när vi åkte hem nu före semestern, till exempel på vad som gick att äta och vad som inte gick att äta. Sedan är det ju den här kulturkrocken med religionen, men jag har både spelat och umgåtts med muslimer i Sverige så jag har väl hyfsad koll på vad det handlar om. Det är klart att det är en jävligt stor omställning mot vad man är van vid, men jag tycker att vi har klarat det jättebra.

Hur mycket hinner du njuta av staden och landet när du är ledig från fotbollen?
– Alltså, jag vet inte hur det blir nu, tränarna har olika sätt att leda truppen på. Förra säsongen skulle vi vara inne på träningsanläggningen vid åtta, halv nio på morgonen och sedan åkte vi hem vid fyra. Vi försöker göra ganska mycket saker, jag och (sambon) Emelie. Vi tycker att det är kul att se oss runt och brukar köra med bilen och titta i olika kvarter; hur de bor och vad de gör. Sedan har jag ju inte varit här så länge; bara tre månader innan vi åkte hem till Sverige. Det blir väl lite lättare nu när man vet vart man ska köra och åka, det är ju en sjukt stor stad.

Du har två svenska lagkamrater i Gençlerbirliği, JImmy Durmaz och Mervan Celik. Hur mycket umgås ni utanför fotbollen?
– Jag och Jimmy umgås ju ganska mycket. Han har varit här länge så det är en trygghet för mig. Sedan spelade vi ihop under några år i Malmö, så jag känner honom sedan tidigare. Sedan försöker man ju ändå umgås med andra spelare, och jag tycker att vi har en väldigt bra sammanhållning i laget. Det är en ganska ung trupp.

Är ni många utländska spelare i laget?
– Det är väl som överallt annars. Jag tror att man får ha tio utländska spelare i truppen, och frågan är om vi inte är fler nu eftersom några var utlånade förra året. Det är ganska många serber i laget, säkert fyra, fem, om inte sex.

Vad ansåg man i klubben om fjolårssäsongen och den slutliga niondeplatsen?

– Om man ser på hur det såg ut under första halvan av säsongen så låg vi väldigt pyrt till, ja, fram till Kasimpasa borta egentligen. Det vände där och sedan radade vi upp en svit som var riktigt bra, innan vi mötte Galatasaray. Så långt hade vi nästan häng på Europaplatserna. Det var en sjukt jämn liga och det skiljde inte många poäng mellan nedflyttning och Europa League-kval till slut. Tabellmässigt så tror jag att vi är nöjda, det var ändå bättre än förra året, även om vi kunde ha placerat oss ännu högre upp. I några matcher borde vi ha gjort bättre ifrån oss.

Det måste ha varit ett väldigt häftigt år för dig, med spel i landslaget och flytten utomlands?

– Ja, det var det absolut. Men före sommaren hade vi inte haft semester på ett och ett halvt år; efter guldet 2013 så höll jag igång hela tiden efter säsongen. Vi hade ju på känn att det skulle hända något. Men det har varit ett roligt och väldigt lärorikt år.

I vilken form är du just nu? Har du varit bättre?
– Det är så svårt att svara på själv. Allt var så nytt förra säsongen, och jag skulle säga att min bästa säsong var med Malmö 2013. Jag känner mig i alla fall stark, och fysiskt har jag nog inte varit i bättre form. Om det är samma sak med det fotbollsmässiga kan jag inte svara på förrän säsongen börjar. Just nu känner jag mig väldigt bra, och jag har aldrig kommit så bra förberedd till en försäsong i alla fall.

Du har en son; vad tycker han om att bo i ett annat land? Eller är han för ung för att förstå det?
– Mio är två och ett halvt år och det är inga problem faktiskt. Jag tror att han tycker att det är kul. Om inte annat så tycker han att det blir kul när han blir äldre och förstår vad han har varit med om.

Har du förstått själv vad du är med om? Kan man stanna upp och tänka så under karriären?

– Så är det väl med allting. Jag fattar kanske inte fortfarande att jag har vunnit två SM-guld heller, och hur stort det är. Men det tar man nog in när man slutar spela och sätter sig ner och tänker tillbaka. Man har i alla fall fattat att man spelar utomlands, för träningsmängden skiljer sig väldigt mycket jämfört med hemma. Det är mer ett jobb här kanske

– Vi kommer klockan åtta på morgonen ibland och åker hem halv nio på kvällen, så det blir långa dagar. Visst, vi jobbar kanske inte hela dagen, men det är 35 grader och tar på krafterna. Man får försöka att vila mycket, och det är egentligen inga problem för mig – jag gillar ju att träna.

Fotnot: En artikel om Johan Dahlin kan läsas i fredagens TTELA. 

Senaste lördagsintervjuerna:
5/7: Johan Lundgren
28/6: Jesper Ljung
14/6: Christian Fredriksson
7/6: Moa Heinulf
31/5: Martin Bäckström
24/5: Abraham Zeito
17/5: Erika Karlsson
10/5: Carl Lext
3/5: Jennifer Rosén

Finns det någon person med lokal fotbollsanknytning som du tycker borde vara med i en kommande lördagsintervju? Tipsa gärna via mejl eller med en kommentar här nedan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*