Lördagsintervjun: ”Det var en oförglömlig känsla”


I veckans lördagsintervju, som nu är tillbaka efter ett kortare uppehåll, träffar vi 17-åriga Ida Pettersson, som är fotbollsfostrad i Trollhättans BoIS med numera representerar allsvenska Jitex.

Hon gjorde sin allsvenska debut för Jitex som 16-åring.
Sedan kom en knäskada i vägen.
Och först nu är Ida Pettersson tillbaka på allvar.

I din senaste TTELA-intervju, för över ett år sedan, sa du att du hoppades få debutera i allsvenskan ”kanske nästa säsong i alla fall”. Men det gick väl betydligt snabbare än så?
– Ja, det gjorde väl det. Han (journalisten) skrattade lite åt mig när jag sa det, det lät väl som en hög målsättning. Men det funkade ju.

Berätta lite om debuten!
– Det var mot Tyresö förra året. Jag hade tränat i veckor innan och så pratade (tränaren Stefan) Rehn med mig och sa att han ville ha med mig. Han sa att han inte garanterade speltid, utan att han bara ville ha med mig. Det tyckte jag var jättekul såklart. Vi åkte tåg från Göteborg och jag var ganska nervös, men jag försökte att inte tänka på det. Jag såg det mest som en rolig grej att få åka med. I halvlek värmde jag lite och när det var tio minuter kvar sa han åt mig att göra mig klar för att komma in.

Hur var det då? Tyresö var ju då ett stjärnspäckat lag med många duktiga spelare.
– Det var väldigt roligt och mycket att ta in. Jag kom in på innermittfältet och hade (Caroline) Seger där inne mot mig. Jag minns att jag tittade upp lite, men att jag ändå var fokuserad på spelet. Det var först efteråt när vi skulle tacka för matchen som jag insåg att jag hade spelat mot landslagsspelare. Det var lite kul.

Hur gick det för egen del då?
– Jag tycker att det gick bra. Det är klart, jag var inte riktigt uppvärmd för att komma in. Jag hade inte fått upp lungorna riktigt, men det var ingen fara. Det var bara roligt, det är ju där man vill spela.

Fick du chansen igen efter det?
– Det var inte så många matcher kvar. Jag spelade i Svenska cupen mot Lidköping, och vad blev det? 25, 30 minuter? Det blev lite längre än mot Tyresö i alla fall, så det var kul.

När var det du skadade knät då?
– Ja, få se … När var det? Jag tror att det var i mars. Det var i alla fall på en DM-match med U-laget, jag var med bara för att få spela lite extra eftersom det var under försäsongen. Vi spelade på Heden, i semifinalen, och det var väl bara tio minuter kvar av matchen när jag hamnade i ett motlägg. Jag kom in med högern och är vänsterfotad, så jag hade lite mindre kraft i den foten. Motståndaren glidtacklade samtidigt som jag sparkade på bollen. Den flög iväg och då hamnade hon på min fot så att den vred sig utåt och knät inåt. Det bara small till.

Förstod du direkt hur allvarligt det var?
– Tidigare hade jag en inflammation i knät, men det var inget farligt eller så. Det var bara en överansträngning. Men jag vet hur det kändes och när det inte var samma känsla så anade jag att det kunde vara något värre. Det var ingen smärta som jag hade känt förut. Det inre ledbandet och själva skelettet fick en riktig smäll, det var nästan som ett stort blåmärke på skelettet. Det blev några månader vid sidan av, ja, ganska många faktiskt.

Var det din första stora fotbollsmotgång?
– Ja, det var det. Jag har inte varit skadad så länge tidigare, och det var ju tråkigt när man precis hade blivit uppflyttad. Det var inte många veckor kvar till seriestarten och jag hade tränat på under en hel försäsong, så det var tufft. Men nu i efterhand var det också en lärorik upplevelse att pröva på. Men det är klart, det var inte roligt.

Var du hela tiden inställd på att komma tillbaka?
– Absolut. Jag hade som mål att komma tillbaka till andra halvan och kunna spela. Jag kom tillbaka lite snabbare och spelade två halvlekar i U19-allsvenskan för att känna på det före uppehållet.

Och sedan gick du rakt in i hetluften under sommarens Gothia Cup?
– Ja, det var den stora prövningen. Men det gick bra, väldigt bra faktiskt. Vårt mål var att ta oss till en pallplats i alla fall, men mitt personliga mål var att vinna. För många andra av spelarna från A-laget så var det ju deras sista år här (i U19-klassen), och det var en riktig rolig resa.

Det är få förunnat att vinna Gothia Cup. Hur kändes det egentligen?

– Det var riktigt speciellt faktiskt, en oförglömlig känsla. Det är knappt så att man kan förstå det såhär i efterhand.

Hur stämde det spelmässigt för dig under turneringen?
– Jo, jag tycker att det gick rätt så bra. Jag fick göra några mål och spelade alla matcher, ja, för mig kändes det bra. Jag fick spela i en lite mer defensiv roll, och jag trivs ju bäst med att vara offensiv, men det gick ändå bra.

Påverkade knät dig mentalt eller fysiskt?
– Det första matcherna kändes det helt klart mentalt. I gruppspelet ville jag inte göra något onödigt. Jag kände själv att jag var på väg tillbaka i A-laget och ville inte offra något med tanke på resten av säsongen, så det är klart att jag var lite orolig. Men när det sedan funkade i de första matcherna så växte förtroendet för knät. Nu är det ingen fara, men det är klart att man var lite rädd och orolig för de första närkamperna med det benet och det knät.

Det har hänt mycket sedan din debut förresten – ni verkar ha bytt tränare ganska så ofta i Jitex?
– Ja, det har hänt ganska mycket. Rehn var den som gav mig förtroendet först, vilket var väldigt roligt. Sedan var det Anders Holmvén och Jerry (Carlsson) tillsammans, med Jerry som andretränare. Anders gav mig chansen inför den här säsongen, men när det inte gick så bra så fick han lämna. Nu är bara Jerry tränare.

Det har annars gått sådär för Jitex i allsvenskan. Hur är känslan i laget inför hösten?
– Vi går för att hålla oss kvar, och vi kommer kämpa in i det sista. Så som det har sett nu så har vi haft en väldigt bra träningsperiod. Från slutet av vårsäsongen har det hänt ganska mycket och vi har fått ett helt nytt självförtroende i laget, så det är ingen dålig stämning någonstans trots vår position i tabellen. Jag tror att vi kan hålla oss kvar – eller, vi ska hålla oss kvar!

Vilken är din egen målsättning just nu?
– Med tanke på att jag har varit skadad så förväntar jag mig inte att ta en startplats denna säsong, utan mitt mål nu är att få göra så många inhopp som möjligt.

Förresten, hur skulle du beskriva dig själv som spelare?
– Jag är väl ganska snabb, teknisk och har bra spelförståelse. Jag ger alltid mitt yttersta. Och så gillar jag att vara offensiv och ha mycket boll. Jag kan också vara en spelfördelare och ligga bakom mål.

Jag vet att Göteborgsbloggaren Rudy Alvarado har kallat din vänsterfot för ”magisk” …

– Ja, jag har väl en ganska vass vänsterfot och ett bra skott. Det är fin känsla i den.

Jag har själv spelat med din pappa vid några tillfällen. Finns det några likheter mellan er i spelstilen?
– Jodå, jag måste ha fått lite spelförståelse och så från pappa. Hans teknik har jag väl också ärvt.

Han är ju berömd för sina fenomenala och vansinnigt långa tvåfotsfinter …

– Haha, det har jag definitivt fått från honom. Långa ben har ju jag också. Det måste man ge honom beröm för.

Hur mycket tränar ett allsvenskt lag egentligen?
– Det är lite olika, men nu har vi nästan tränat varje dag och max haft en dag ledig i taget. Det beror ju på om vi har matcher eller inte, men när de kommer så skulle jag tippa på att vi kör fyra, fem dagar och match. Nu de här två veckorna under uppehållet har vi tränat nästan tio pass i veckan, så det har varit ganska mycket.

Och så har du träningarna med gymnasiet ovanpå det igen när terminen börjar i höst?
– Ja, då har jag tre morgonträningar i veckan plus klubbträningar. Det blir en del. Det är hög nivå också, det var därför jag kände att gymnasiet i Göteborg kunde passa mig bättre än det i Trollhättan.

Hur resonerade du annars när du valde Jitex? Jag vet att du tränade med Gauthiod under samma period.
– Jag tränade med dem och det kändes också bra, men sedan så fick jag möjligheten med Jitex efter att pappa (Martin Pettersson, tränare i Hjärtum) tagit kontakt med dem då de skulle ha ett lag i U19-allsvenskan. Jag har alltid velat åt Göteborgshållet lite, de har flera bra lag där. Dessutom låg A-laget i allsvenskan, så jag såg det som en möjlighet att starta i deras U-lag och sedan få prova på uppåt. Jag ville också gärna gå på fotbollsgymnasiet i Göteborg, så allting stämde bättre där.

Du blev också mer uppmärksammad av Västgötalaget när du plötsligt lämnade Trollhättans BoIS för Jitex?

– Ja, det var det som krävdes; att jag skulle byta klubb och få lite bättre träning och motstånd. Jag hade ju varit med innan men ”droppat” av ett tag tills jag fick komma tillbaka. Vi tog oss långt i Cup Kommunal, till andra gruppspelet eller något sånt, innan vi åkte ut på målskillnad. Det var lite tråkigt, vi hade ett väldigt bra lag.

Hur var ditt sista BoIS-år, när ni gick upp från division 4?
– Det var kul. Jag fick göra många mål och framspelningar och det var helt klart ett steg i min utveckling. Jag tror att jag kom tvåa i vår målliga och vann assistligan, så det var en ganska händelserik säsong. Det var kul att gå upp en division, men samtidigt kände jag att jag ville ha mer motstånd och en större utmaning, så därför sökte jag mig vidare sen.

Till sist: Om fem eller tio år, var ser du dig själv då?
– Absolut spel i allsvenskan, och drömmen är att få spela utomlands. Jag har ju PSG som favoritlag, så det hade varit min högsta dröm att få spela där någon gång i framtiden.

Vem skulle du vilja se i en framtida lördagsintervju? Kommentera gärna!

Senaste lördagsintervjuer:
19/7: Johan Dahlin
5/7: Johan Lundgren
28/6: Jesper Ljung
14/6: Christian Fredriksson
7/6: Moa Heinulf
31/5: Martin Bäckström
24/5: Abraham Zeito
17/5: Erika Karlsson
10/5: Carl Lext
3/5: Jennifer Rosén


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*