Lördagsintervjun: ”Jag älskar varje minut på planen”


Veckans gäst i lördagsintervjun är ingen mindre än Fady Daoud, numera tränare i IFK Trollhättan. Han har också en bakgrund som spelare i TFK, FCT, Oddevold och just IFK. (Bild: Sebastian Lamotte)

Han är en av Trollhättans bästa spelare genom tiderna.
Ändå tog aldrig karriären den fart som den kunde och borde ha gjort.
Skadorna stoppade nämligen Fady Daoud från att nå sin fulla potential.

Jag tänkte att vi skulle börja prata om Colo-Colo. Kan du inte berätta lite om hur den chansen uppstod?
– Det var en kille som hade varit och kollat på någon av våra matcher i Trollhättan som kom fram efter en match och sa att han var vän till direktören i klubben. Jag kände inte till Colo-Colo och googlade den och visste väl inte vad jag skulle tro, jag var ju bara 20 år. Klubben ville ha ett klipp med mina prestationer, och då hade jag Janne Axelsson som tränare som gärna ville filma allting. Jag och hans son, Alex, satte oss och klippte ihop lite händelser från några olika matcher och skickade ner det.

– Så fort de hade kollat på det så ringde de och sa att de ville ha mig på plats. De hade bokat biljett och allt. Jag minns det som igår; de ringde på tisdagen och jag åkte på lördagen, och jag skulle vara där i tre veckor. Precis då ringde också Oddevold, som hade åkt ur allsvenskan. Vi sa att vi skulle höras när jag kom tillbaka.

Hur var upplevelsen i Chile?

– Det var ju en fantastisk känsla att komma till laget, men även landet. Det var fantastiskt kul, och jag trodde aldrig att jag skulle hamna just där. Det trycket har jag aldrig varit med om, folk var helt galna i fotboll. Det var jättenytt för mig. Sen var jag jävligt ung och att åka till andra sidan planeten när man står så nära sin familj och inte kan leva som vanligt … ja, det var en jätteomställning. Det var svårt, men samtidigt en chans man inte ville missa.

Hur bra lyckades du prestera under det provspelet?
– Jag tycker att jag presterade ganska omgående och de var nöjda. Men sen så var det så att jag kom från en lång försäsong, en hel säsong och även ett kval, så jag fick en bristning i låret direkt och den höll i sig länge. Till slut fick jag faktiskt operera bort en del av muskeln. De ville i alla fall ha kvar mig tills jag blev frisk, men jag kände att det fick räcka. Direktören och alla andra var otroligt snälla, men det blev inget på grund av den där skadan. Jag var samma person där som jag är här; jag vill för mycket och kan ta förhastade beslut. Jag var inte redo men tyckte att det kändes bra, och så förvärrades skadan istället för att försvinna.

Men det måste ha varit en häftig upplevelse att träna med en av Sydamerikas största klubbar?

– Absolut, det är inget jag ångrar även om skadorna egentligen började där. När jag kom tillbaka till Sverige så gick ju korsbandet efter bara några träningar.

Till vilken grad upplever du att skadorna har påverkat din karriär på ett negativt sätt?

– Det är ingen tvekan om att de har stoppat min karriär. När jag skadade korsbandet så var jag borta i nio månader, och precis när jag kom tillbaka så fick jag en korsbandsskada i andra knät. När jag hade varit i IFK och TFK så värvade Oddevold mig skadad och nyopererad. Jag gick dit och var med under hela försäsongen och gjorde det jättebra. Jag var ordinarie och i den femte seriematchen mötte vi FC Trollhättan. Jag gjorde mål efter 20 minuter, och efter 25 gick mitt knä. Det försvann ganska mycket tid där, men jag ville ändå fortsätta satsa. Jag har alltid haft svårt för att spela på låg nivå eftersom jag har så höga krav på mig själv och mina medspelare.

– Och jag har haft klubbar på mig, men vem vill värva en spelare som har gjort fem knäoperationer och säkert tio operationer om man räknar med ansiktet också? Knä, ljumske, lår … det är klart att klubbar inte vågar. Till slut orkade jag inte sköta rehaben utan jag ville lägga den tiden på att vara på planen. Jag behövde absolut inte ha fotbollen som yrke, bara jag fick spela. Det är också därför jag fortfarande spelar och hoppar in, även om de redan för flera år sedan sa att jag var fotbollsinvalid.

2001, när du spelade i TFK, utsågs du till Trollhättans bäste fotbollsspelare av TTELA. Var du som bäst då?

– Det var det året som jag fick vara hel och gjorde mest matcher. Om det var det bästa året vet jag inte, men jag fick i alla fall mycket speltid. Och jag älskar ju mitt liv och trivs med mitt jobb och det jag gör, men ibland kan jag ligga och tänka på vad som hade hänt om jag hade tagit det steget eller inte varit skadad och bara lyssnat lite mer på kroppen. Jag hade velat veta hur långt jag hade kunnat komma. Jag överdriver inte när jag säger att jag har gjort två eller tre hela säsonger under mitt vuxna fotbollsliv. Det är ju min spelstil – jag går in i varenda närkamp som finns, på gott och ont.

Tom Pettersson gjorde en lista på Fotbollsbloggen i vintras, och där beskrev han dig bland annat så här: ”Att som 40-åring försöka sig på bicycletas med dålig rygg, stångas med huvudet före in i varenda trång situation tills bulorna liknar allergichockar och dessutom köra skottfinter tills knäna står åt alla håll … ja, då tror jag nog att fler än frugan är rätt tillfreds med att de hela är över nu, för hans eget bästa.” Håller du med om det?
– Det gör jag fullt ut. När jag kom tillbaka från min första korsbandsskada så sa läkaren åt mig att jag bara fick vara med på passningsövningar. Men istället så skickade jag ut en massa bollar till hörnflaggan och bad gubbarna slå inlägg så att jag kunde göra bicycletas, eftersom jag hade saknat det så mycket. Så jodå, det stämmer.

År 2005, i Oddevold, blev det som sagt bara fem matcher. Hur kändes det?

– Under träningsmatcherna så började mitt lår äntligen kännas bra, och under de första fem omgångarna så gjorde jag två eller tre mål. Strax före matchen mot FCT så skadade jag knät när jag värmde upp, och jag tejpade det och fick klartecken från sjukgymnasten att köra. Sen skulle vänsterbacken skjuta upp bollen, jag ”blockade” med stortån och då gick både menisk och korsband. Efter det lämnade jag Oddevold och flyttade till Spanien. Jag var besviken och kom inte in till läkaren tillräckligt tidigt. Det tog två månader, och då hade jag tappat allting.

Du pluggade i Spanien?

– Ja, min kusin bodde där och jag åkte dit eftersom jag var lite deprimerad. Jag hade ju känt att jag var på gång och på en bra nivå. Jag skulle ge fotbollen en riktig chans, en sista chans, men då small det. Min kusin kände någon där så jag lattjade med ett division 3-lag. Det var en bra nivå men inget seriöst, utan jag ville bara hålla igång. Jag behövde komma bort och göra någonting annat. Lägga tid på mig själv.

Men trots alla skador så fortsätter du att göra inhopp i IFK Trollhättan. Är det så svårt att sluta?

– Ja, men nu har jag sagt att jag inte ska spela mer. Vi har en liten unge som kräver mycket uppmärksamhet och jag känner att jag måste kunna orka och klara av att leka med henne också. Jag vet inte, ibland kan jag nästan hoppas att någon ska komma försent till träningen så att det ska vara ojämnt så att jag får vara med. Saknas det en målvakt så står jag i mål. Men nu var jag med och gjorde ett inhopp i fredags och skallade ihop med en kille så att jag spräckte kinden och fick ett stort blåöga. Det går inte en gång utan att det händer någonting.

– Nu var första gången som jag upplevde att min sambo var ledsen. Jag både haltade och hade en spricka i kinden, och hon sa: ”Älskling, nu får det räcka. Du får lägga av.” Familjen är på mig jättemycket att jag aldrig mer ska sätta min fot på planen. Men jag tror att jag är sån för att jag inte har fått spela tillräckligt mycket; hade jag varit frisk så hade jag kanske fått nog, men nu älskar jag varje minut jag är på planen. När jag ser saker från sidan så tänker jag att ”det här kan jag gå in och förändra”. Suget finns fortfarande kvar, trots att kroppen har sagt nej för länge sen.

När insåg du att du ville bli tränare?

– Det började väl med att Jonas Lindblom tog mig till Skoftebyn. Jag var där med ”Ula” (Ulf Andersson), som jag gillar jättemycket. Vi gick från femman till fyran och fyran till trean, innan jag ville hjälpa IFK att gå uppåt igen när de hade åkt ur. Sedan gick vi upp första året och jag fick testa på att både träna och coacha. Jag spenderade mycket tid med brorsan och fick familjetid, samtidigt som jag var med i fotbollen. Det var en bra kombination.

Passar tränaryrket dig?

– Jag tycker verkligen att det är skitkul i IFK. Vi har fantastiska talanger och en bred trupp, och det passar mig just nu. Mariestads tränare, som jag går en utbildning tillsammans med, frågade om jag vill högre upp, men jag är inte redo att offra för mycket tid på att vara borta från familjen. Fotbollen får gärna vara med i bilden, men jag satsar inte på att coacha så mycket högre än det här, möjligtvis i trean då. Det finns andra saker som är mycket, mycket viktigare.

När du själv var yngre – var du en träningsprodukt?

– Jag lade väldigt mycket tid på att träna, jag och mina bröder. Även på vintrarna. Vi hade en grusplan bakom där vi bodde och vi var fem bröder och farsan, som alltid var med och stöttade. Ja, vi lade väldigt mycket tid där. Idag håller ungdomarna på med mycket annat och det händer mer; datorer fanns ju knappt på vår tid, och de tog en timme att starta upp, haha.

– Det var mycket tack vare bröderna och farsan som man har tränat så mycket fotboll och blivit bra. Vi har ställt krav på varandra och kritiserat varandra på ett bra sätt. Vi har inte alltid varit överens och det har blivit lite tjat ibland, men vi vet ju att vi bara menar väl för varandra. Sen har jag ju haft bra tränare också, som Frank Rosendahl, som har varit väldigt, väldigt viktig för mig. Han var den som flyttade upp mig i IFK:s A-lag när jag var 15, 16 år och han trodde verkligen på mig. Han var bra på att förmedla en bra känsla även till de som var utanför A-truppen. Jag vet när jag spelade i FC Trollhättan att det ofta var U-laget som vann internmatcherna som vi spelade dagen före match. Det var mycket tack vare Frank.

Det känns som att det måste pratas väldigt mycket fotboll i familjen Daoud?

– Ja, hela tiden, hela tiden, hela tiden. Vi håller ju på olika lag – jag och en brorsa är Madridfans, och sen har vi tre bröder som håller på Barcelona. Det har kastats en hel del kuddar på tv:n och klagats på domare, men det är bara kul. Vi är många vinnarskallar. Vissa är lugna medan jag är en jävla … ja, jag tror att jag inte är så jättelätt att ha att göra med när det gäller fotboll.

Har ni tävlat nånting inom familjen om vem som skulle bli den bäste fotbollsspelaren?
– Nej, det har vi inte. Personligen tycker jag att Issa har varit den underbara spelaren att kolla på. Han, Håkan Sandersson och Smail (Kasumovic) har jag spelat med och alla hade kunnat gå hur långt som helst. Chady har sin kvickhet och skottet. Josef är komplett, men tidigare har han saknat disciplinen som Chady har. Jag var mer kamikaze – kvick i straffområdet och de första stegen, och tvåfotad. Men jag gick ju in och skadade mig hela tiden. Dany var också en väldigt duktig fotbollsspelare, men han satsade aldrig på fotbollen utan började inom kroglivet istället. Han var en spelare som det gjorde riktigt ont att möta, en ”butcher”. 

– Alla hade olika kvalitéer, men det som varit gemensamt för oss är att alla är tvåfotade. Det är en fördel. Men tävlat har vi aldrig gjort, och dessutom är det svårt att säga vem som var bäst av oss. Issa var ju mittback, Dany spelade på olika positioner, Chady är ytterback och mittfältare, Josef central mittfältare och anfallare, och jag ytter och anfallare. Det är som att jämföra Ronaldo och Sergio Ramos; det går inte.

Vad har fotbollen betytt för er?
– Under våra liv har vi alltid känt att vi har haft något som får oss att umgås. Vi älskar att kolla på fotboll tillsammans, och att spela har gett oss en enorm glädje. Det är klart att jag kan ha tankar om hur långt jag kunde ha kommit om jag inte hade åkt till Chile utan gått till Oddevold istället, men jag trivs med allting nu. Jag gillade inte Trollhättan förr, men nu tycker jag att det är perfekt. Vad kallar man det? Att man mognar? Jag uppskattar nog andra saker nu än jag gjorde förr.

Senaste lördagsintervjuerna:
23/8: Moe Abdu
9/8: Ida Pettersson
19/7: Johan Dahlin
5/7: Johan Lundgren
28/6: Jesper Ljung
14/6: Christian Fredriksson
7/6: Moa Heinulf
31/5: Martin Bäckström
24/5: Abraham Zeito
17/5: Erika Karlsson
10/5: Carl Lext
3/5: Jennifer Rosén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*