Lördagsintervjun: ”Jag kollar inte i backspegeln”


Gäst i veckans lördagsintervju är Henrik Fridolvsson, tränare i FC Trollhättans juniorlag. Han berättar bland annat om sina egna landslagsår, känslorna efter förlusten av Jesper Ljung som arbetskamrat och vilka som är traktens största talanger. (Bild: TTELA)

Han har gjort sig känd som en skicklig talangutvecklare.
Men Henrik Fridolvsson var även själv en stor talang på sin tid.
Även om han inte tog sig lika långt som Daniel Larsson och Andres Vasquez.

Du är mest känd som tränare i Trollhättan, men är det många här som känner till att du själv hade en rätt hyfsad spelarkarriär?
– Nej, inte i Trollhätteregionen, det kan jag inte påstå. Det är mer att folk frågar och är nyfikna om min bakgrund, och då har man fått berätta. Jag hade inte en speciellt lång karriär som spelare, den slutade när jag var 20 år.

Men du kom ganska långt under den korta tiden?

– Ja, jag var ju en sån där talang som man pratar om. Jag var med i pojklandslaget från 15 till 18 men har ingen landskamp på cv:t. Jag var reserv till en fyrnationsturnering, närmare än så kom jag inte. Jag blev värvad till IFK Norrköping som 16-åring och gjorde en säsong där, men sedan flyttade jag tillbaka till Oddevold och gamla division 2. Jag gjorde tre säsonger där innan jag lade skorna på hyllan och satsade på det jag gör idag.

Vad kom det tillsynes svåra beslutet ifrån?
– Jag är uppväxt i en fotbollsfamilj och hade min pappa som tränare tills jag var 14. Vi diskuterade alltid väldigt mycket, och jag hade alltid synpunkter på träningarna och hur övningar var upplagda. Det kan låta konstigt men jag har alltid haft ett öga åt tränarhållet, även när jag spelade själv. Jag var extremt nyfiken och höll på med Football Manager och allt det där.

– Det var då jag fick vara med och träna ett pojklag i IK Svane och kände att det är det här jag verkligen vill göra: jobba med målmedvetna unga talanger. Det var en aha-upplevelse och den känslan styrde hela mitt liv mot det jag gör idag.

Var det sedan självklart att läsa ”Coaching Sports Management” vid Göteborgs universitet?

– Ja, det var jättesjälvklart, jag skulle inte göra något annat i livet, det hade jag bestämt mig för. Det var min målsättning och dröm att inte behöva göra något annat än att hålla på med fotboll, och allra helst elitsatsande ungdomar. Jag hittade programmet och tog en kandidatexamen vid GU, samtidigt som jag kom i kontakt med Magnus Edlund, som nu är assisterande tränare i IFK Göteborg, men som då var akademiansvarig för BK Häcken.

– Magnus var min mentor under hela pojklandslagstiden, kan man säga. Så jag ringde till honom och sa att jag hade hittat mitt kall i livet, och att jag skulle göra vad som helst för att få chansen. Magnus, som är en fantastisk människa, sa: ”Jag tror att du kan bli hur bra som helst, så du får en assisteranderoll i vårt tipselitlag.” Och då var jag ju helt färsk.

Det var i Häcken du träffade Jesper Ljung?

– Ja, första året var jag tränare med Christoffer Gustafsson, tillika en av mina bästa vänner. Han och Bosko Orovic, som idag har Qviding, hade hand om det tillsammans, men år två slutade Bosko och då kom Jesper Ljung in. Det var så jag träffade honom.

Sedan blev ni ett tandempar som skulle följas åt i ett par år?

– Jag och Jesper är väldigt goda vänner. Vi trivs bra ihop, har samma människosyn och fotbollsfilosofi. När Jesper fick ett samtal från FCT om att ta över deras A-lag så ville han gärna ha med mig för att vara ungdomsansvarig. Samtidigt hade jag god kontakt med Olof Engelbrektsson, som hade U-laget innan mig. Han berättade att han skulle sluta och att han jättegärna kunde rekommendera mig om jag ville, så det blev ”änna” från två håll.

– Det tog inte lång tid innan ”Grossis” (dåvarande sportchefen Anders Johansson) ringde mig och frågade om jag ville ta över U-truppsansvaret, vilket passade jättebra i min värld. Min nuvarande sambo är från Uddevalla och vi hade precis blivit ihop, så istället för att pendla från Göteborg till Trollhättan så blev det enklare för mig att åka från Uddevalla. Dessutom hade jag gått som assisterande i två år och var jättesugen på att bära huvudansvaret.

I vintras gick Jesper Ljung vidare till Gais. Vad framkallade det för tankar och känslor hos dig?

– De känslor man slogs med mest var att man förlorade en nära vän i vardagen, det var väl det jobbiga och sorgliga i det hela. Vi träffades varje dag och hörs rätt ofta fortfarande. Att han fotbollsmässigt gick vidare till Gais och att jag blev kvar i FCT var en naturlig del i det hela. Jag har ett år kvar på mitt kontrakt och Jespers gick ut, sån är fotbollsvärlden. Det blir som det blir. Det är kanske inte någon omöjlighet att vi jobbar vidare tillsammans i framtiden heller.

Har du själv någon önskan om att träna ett seniorlag i framtiden?

– Jag har fått den frågan några gånger, och jag fick faktiskt en konkret förfrågan av två seniorklubbar inför det här året. Jag känner väl såhär: Ambitionen styr klubbhörighet för mig. Det är jätteviktigt att ambitionen är väldigt, väldigt hög hos min spelartrupp, för jag har väldigt höga ambitioner själv. Då måste man hitta en klubb därefter, och i min värld är det mer unikt än standard beroende på divisionstillhörighet. Min känsla är att man måste högt upp i seriesystemet för att hitta ett seniorlag som är det. Så absolut, jag är inne på mitt femte år i den yttersta ungdomseliten och trivs jättebra, men det är klart att jag har ett öga åt seniorsidan.

Är det hyfsat friktionsfritt att slussa in talanger från närområdet in i FCT:s juniortrupp, eller upplever du att det kan vara svårt emellanåt?
– Såhär är det: Vissa klubbar är jättebra, andra mindre bra. Jag har all respekt och förståelse för att man ser om sitt eget hus först, sedan är det lite synd och tråkigt. Jag vet att den fotbollsutbildning som vi ger är väldigt, väldigt bra för att kunna bedriva en elitsatsning. Jag hade önskat bara att fler klubbar hade kunskapen om och förståelsen för vad som är viktigast för spelaren i det här laget, och det är väl det jag känner inte klaffar riktigt.

– I det stora hela blåser det mycket positivare vindar nu, särskilt jämfört med när jag kom för fem år sedan. Då var det ett mycket hårdare arbete att få till sig spelare. Sedan blir det väl också mer lättarbetat när man spelar i U19-allsvenskan, som det är oerhört hög klass på. Ena helgen kommer ju Malmö FF på besök, och Erdal Rakip spelar. Nästa helg hoppar han in i Champions League. Det är ju samma spelare som mina killar får möta.

Vilka är de största talangerna som du själv har förfogat över under dina år som tränare, både i FCT och dessförinnan?
– Då får jag tänka till lite. Hm, om jag tittar på tiden i FCT så är nog Anel Kozar den största talangen jag har haft. Han är en otroligt duktig målvakt och har fotbollsegenskaper som är jättejättebra, och en inställning utöver det vanliga. Han kom alltid först och gick sist, var enormt träningsvillig och målmedveten. Det är för mig en talang; en människa som har helheten i väldigt tidig ålder, och inte bara kan tricksa till 1 000.

– Anel var som sagt en, och en annan var Admir Bajrovic som tränade en till två gånger i veckan med oss innan han blev proffs. Det märktes att han hade något extra över sig. Admir är en fruktansvärt bra avslutare, och han är också en lika fin fotbollsspelare som människa. Ska jag ta någon tredje spelare? Det är svårt, de här är väl de två som stuckit ut mest. Sedan har vi Carl Lext, som är väldigt bra, och Oscar Ehner som är och var väldigt talangfull.

Vilka spelare tycker du annars att man ska hålla koll på i området inför framtiden?

– Jag måste säga Kenan Mehovic i Vänersborgs FK. Jag tycker om Kenan nåt fruktansvärt mycket. Han hade en halvtuff period sista året hos oss, som gjorde att han inte blommade ut på det sätt som vi hade önskat, men det verkar som att han har fått ett uppsving igen. Kenan tror jag jättemycket på i framtiden, och även Jonathan Helldén som också spelar i VFK. Det är ju två supertalanger i min värld, som kan bli hur bra som helst, bara de själva vill. Och jag är övertygad om att båda vill också. Det är väl de största talangerna, men när slutar man vara talang egentligen? Det är svårt. Det blir lägre och lägre ner i åldrarna, men i min värld är man fortfarande talang när man är född 94.

Apropå talanger – har du själv följt de killar som du spelade med i landslaget på din tid? Vad har hänt med dem? Har de blivit framgångsrika spelare, gått din väg eller gjort något helt annat?

– Daniel Larsson är född 87, som jag, och han gick det bra för. Han var ju i Malmö FF innan han blev proffs i Spanien, och nu bytte han klubb där. Vilka mer? En som var en supertalang men som slutat spela fotboll är Andres Vasquez, som slog igenom i IFK Göteborg och gjorde sitt ”rabonamål”. Då spelade vi nästan ihop, för han var väl 18, 19 år på den tiden. Nej, så det är klart att man har jättekoll på dem man spelade och tränade ihop med och var de är idag. Vissa är ju inne på tränarspåret som jag, vissa håller på med annat och vissa har lyckats gå hela vägen.

– En som jag trodde skulle bli väldigt, väldigt bra är Daniel Sliper, som jag tror spelar på det centrala mittfältet för GIF Sundsvall nu. Jag trodde att han skulle bli ännu bättre än superettan och allsvenskan.

Själv då, vad hade hänt om du hade valt att spela vidare? Reflekterar du ofta över hur långt du hade kunnat nå?
– Nej, det gör jag inte, på grund av det jag gör idag. Om jag inte hade jobbat med den här drömmen och passionen jag har så hade jag nog funderat väldigt mycket på det. ”Tänk om jag bara hade stannat i Norrköping ett halvår till, tänk om jag hade gjort det…” De tankarna finns inte hos mig, för jag är så lycklig i det jag gör idag. Det finns ingen anledning för mig att kolla i backspegeln.

Senaste lördagsintervjuerna:
31/1: Charlotte Selbekk
24/1: Martin Falk
30/8: Fady Daoud
23/8: Moe Abdu
9/8: Ida Pettersson
19/7: Johan Dahlin
5/7: Johan Lundgren
28/6: Jesper Ljung
14/6: Christian Fredriksson

Vem skulle du vilja läsa om i en framtida lördagsintervju? Kommentera gärna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*