Lördagsintervjun: ”Man tror att man är odödlig”


Veckans gäst i Lördagsintervjun är Ali Mohammadian, som berättar om tiden i FC Trollhättan, skadeproblemen och flytten till Norge. (Bild: Sebastian LaMotte)

Han var en stor fotbollsprofil i Tvåstad.
Men sedan försvann Ali Mohammadian spårlöst
Så, vart tog han egentligen vägen?
Fotbollsbloggen har svaret.

Du var en av de stora fotbollsprofilerna i Tvåstad när du lämnade FC Trollhättan 2011. Sedan följde ett fotbollsfritt år. Varför blev det så?
– För att jag hade bott, studerat, jobbat och spelat fotboll i samma stad hela livet. Jag behövde få ny luft och utmana mig själv genom att göra något nytt. Dessutom hade jag inte motivationen att vara i ett mittenlag i ettan utan, som jag såg det, möjligheter att kriga om en snabb återkomst till superettan, där jag kände att jag håller.

Du var bland annat i Italien i ett drygt halvår. Var det en dröm du hade burit på sedan länge?

– Yes, det har varit en dröm sedan jag fastnade för Thomas Nordahls legendariska program ”Uno, kryss, due” på TV3, där han åkte till alla italienska städer och visade kulturen, maten och fotbollen. Det är ett magiskt land!

Hur var den tiden, utan fotboll?

– Den var fantastisk, även om jag saknade fotbollen varje sekund. Jag reste igenom hela Italien från norr till söder, plus Sicilien samt Sardinien, och försökte kopiera Thomas Nordahls äventyr, samtidigt som jag studerade italienska. Jag avslutade med ett stopp hos Sebastian Eriksson och Albin Ekdal som tog hand om mig under nästan två veckor. Jag var i kontakt med Ljungskile, via ”Kral” (Lennart Andersson), om att komma tillbaka till höstsäsongen, men de satsade på andra alternativ, tyvärr.

Du flyttade sedan till Oslo och började spela för Asker Fotball. Hur etablerades den kontakten? Och hur var det äventyret?

– Jag flyttade till Oslo på grund av jobb inom oljebranschen, och precis vid jobbet ligger Asker Fotball som var ett topplag i norska tvåan, motsvarande svenska ettan. Jag fick kontakt med deras ledning och under tränaren Lars Bohinen tränade de upp mig och sedan fick jag spela och trivdes bra. Höjdpunkten var mitt 2-1-mål mot norska mästarna Strömsgodset.

Men sedan blev du skadad, och tvingades kasta in handduken. Vad var det som hände?

– Tyvärr så blev det för mycket på kort tid efter ett långt avbrott från fotbollen, jag har ju haft en dålig fot genom hela karriären. Jag skadade den i derbyt mot Oddevold 2003 men opererade den inte förrän 2009 och fick operera den igen. Att ha en dålig fot leder till mycket obalans och min höft tog mycket stryk så jag kände att det fick vara nog.

Kändes det tråkigt att behöva sluta då, eller kunde du ändå ta det med ro?

– Det kändes åt helvete! Jag har alltid drömt om att nå allsvenskan och sedan bli tränare eller sportchef. Min favoritlåt är Champions League-hymnen och jag kommer säkert gifta mig till den låten en dag, haha! Ibland blir det bara inte som man hade hoppats, men jag tror att jag ändå har hamnat där och gjort det i livet som jag var meningen att göra.

Skiljde sig den norska fotbollen på något sätt från den svenska?

– Norska ligan är inte så taktisk utan spelet är öppnare, medan man i Sverige fokuserar mer på att låsa det andra laget och vänta på misstag. Om man nu inte ska tappa boll på mitten, varför inte säga att man ska slå mer bollar i djupet från mitten istället för att ta det negativa först, om du förstår vad jag menar? Det finns en risk att spelare inte vågar spela genom mitten för att man vet att tränaren kommer säga att man inte ska tappa bollen där.

Om du blickar tillbaka på karriären – vad är höjdpunkten?

– Målet mot Strömsgodset i Norge, som blev väldigt uppmärksammat i norsk media, samt första matchen mot Gais som 17-åring på gamla Gamla Ullevi var höjdpunkterna, tillsammans med matchen mot Hammarby på Söderstadion.

Det blev som bäst två säsonger i superettan med FCT. Är du nöjd med hur långt du kom till slut?

– Nej, inte nöjd, men stolt. Jag fick 50 matcher och det är okej, men hade det funnits några allsvenska matcher så hade det varit perfekt.

Finns det något beslut som du ångrar än idag? Känner du att du hade kunnat komma ännu längre?

– Ja, jag ångrar att jag inte hade mer kontroll på mig själv. Ibland lät jag aggressiviteten bli min fiende. Sedan så borde jag ha flyttat efter tre, fyra säsonger till Göteborgsområdet. Det känns som att man blir mer sedd där än i Trollhättefotbollen, tyvärr. Jag borde också ha opererat min fot direkt när jag skadade mig och gjort en bra rehab. Man tror tyvärr att man är odödlig som ung.

Jag minns dig främst som en fantastisk bollvinnare och kämpe. Känner du att det generellt är så, att du har varit lite underskattad som bollspelare? Eller är beskrivningen passande?
– Jag fick kanske inte den uppskattningen alltid, men jag lyckades alltid vara en av de spelare som fick spela mest trots att de värvade in nya spelare på min position varje år från klubbar i allsvenskan och superettan. Jag skulle kanske ha varit starkare i min vilja att bara spela på en position istället för att hoppa runt.

Du har spelat med och mot många bra spelare under dina år på planen. Vilka är de bästa i de kategorierna?

– De bästa medspelarna är nog (Markus) Mäkinen, (Andreas) Wiklund och Björn Andersson. Motståndare? Jag har mött de flesta som är stjärnor i dagens superetta och allsvenska, men en som stack ut var kanske (Pontus) Wernbloom i Blåvitt. Han var en grym spelare med fysik och teknik.

Du fick din fotbollsfostran i IFK Trollhättan, och jag har förstått att ni hade en gyllene generation där. Berätta lite mer om de åren!

– Det var ett underbart gäng med väldigt fina ledare. Jag tror att vi var topp fyra i Sverige. Med lite mer uppmärksamhet så hade fler spelare fortsatt och kunnat nå längre, men tyvärr så är inte Trollhättan så stort på Sverigekartan.

Hur mycket följer du FCT, IFK och den lokala fotbollen idag?

– Ska jag vara ärlig så följer jag den väldigt lite, men jag har förstått att FCT har startat en nysatsning men väldigt lokal förankring och med bättre stöttning av lokala företag. Många gamla profiler har kommit in, men som kanske kunde ha kommit in tidigare, även om det kanske inte alltid passar. Ibland kan det vara bra att ta ett steg bakåt för att sedan ta två framåt. Jag önskar FCT all lycka och kan passa på att hälsa till alla under åren. Jag har träffat väldigt många fina människor.

I framtiden då – är fotbollen något du har släppt helt, eller kommer vi att få se dig i någon annan roll framöver?
– Drömmen är fortfarande att satsa och spela, men jag gav bort mina bästa år och därför tror jag att det blir svårt. Kanske blir jag tränare till mina barn, om man skulle gifta sig och få barn en vacker dag.

(Övrig bild: TTELA)

Senaste lördagsintervjuerna:
14/2: Mery Jadan
7/2: Henrik Fridolvsson
31/1: Charlotte Selbekk
24/1: Martin Falk
30/8: Fady Daoud
23/8: Moe Abdu
9/8: Ida Pettersson

Vem hade du velat se i en framtida lördagsintervju? Kommentera gärna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*