Lördagsintervjun: ”Jag stänger inga dörrar”


Veckans lördagsgäst heter Josefin Berg, och spelar för närvarande i Åsebro Brålanda KIF. I intervjun berättar 21-åringen om sin allsvenska säsong, landslagsmeriterna och de många erbjudandena från andra klubbar. (Bild: Kent Eng)

Hon är en av lokalfotbollens stora damprofiler.
Och en gudabenådad spelare, med en dödlig vänsterfot.
Trots många anbud har Josefin Berg dock blivit kvar i sitt Åsebro Brålanda KIF.


Varför spelar du inte på högre nivå än division 2?

– Det är för att jag känner att jag inte vill lägga den tiden just nu, det finns mycket annat som jag vill göra. Dels tar ju skolan mycket tid, sedan jobbar jag på STC som gruppträningsinstruktör och gymmar själv, och det tycker jag är väldigt kul. Jag känner att det är väldigt mycket tid som man får lägga ner och då får man prioritera bort mycket annat, som familj och sånt också. Just nu vill jag inte ge fotbollen all den tid som skulle krävas för att spela högre upp.

Känns det ändå inte tråkigt att kanske inte få ut sin fulla potential?

– Jo, stundtals gör det ju det. Det är väl klart man undrar hur bra man skulle vara just nu om man hade andra spelare runtomkring sig, fast samtidigt vill jag att det ska vara på en nivå där det är roligt bara. Det är mycket press om man spelar högre upp. Jag känner ändå att jag får ut det jag vill på träningarna, alltså mycket gemenskap med lagkamraterna, som gör att det väger upp det.

Men du har haft en del anbud genom åren?

– Ja, nu inför den här säsongen var det väldigt många klubbar som var intresserade, så jag har funderat väldigt mycket. Jitex var ett av lagen som erbjöd mig kontrakt, och då fick jag allt fundera på vad jag ville.

Vad var det som avgjorde?

– Jag kände att det inte passade just nu, helt enkelt, med allt annat som är runtomkring.

Men det måste vara kul att ha klubbar som hör av sig och är intresserade?

– Jo, det är jättekul, det är det. Det är ändå ett kvitto på att det man gör är bra, och att det ses av andra. Särskilt kul var det när Jitex tränare hörde av sig och sa att han specifikt var ute efter mig på just den positionen han sökte. Så visst, det är ju smickrande, det är det.

Du gjorde 16 matcher för Dalsjöfors i 2011 års allsvenska. Hur var den säsongen?

– Självklart var det jättekul att få spela på den nivån, bara att behöva flyga till bortamatcher var ju jättehäftigt. Sedan var det en väldigt tuff period också, eftersom det gick som det gick när vi åkte på förlust efter förlust. Jag var inte så jättegammal heller, när man tänker efter. Men det har gett mig en väldigt bra erfarenhet.

Påverkade de många förlusterna din elitsatsning på något sätt? Du flyttade ju från Dalsjöfors året efter.

– Det har jag inte funderat på. Det kan ha påverkat, men främst var det ju att klubben gick i konkurs under sommaren 2012. Då insåg man att man hade lagt ner så mycket tid, men att allt ändå gick åt skogen. Jag var lite trött på det. Man har ju insett att klubbarna behöver ha väldigt bra ekonomi för att kunna ta in bra spelare, och det hade inte vi inte i Dalsjöfors. Vi hade två från Kanada och en amerikanska, och det lyfter ju laget väldigt mycket när det kommer in såna spelare. Hade vi haft en annan ekonomi så hade förutsättningarna varit helt annorlunda. Vi som spelare fick inte så där jättemycket ersättning heller, det är ju en sån skillnad på dam- och herrfotboll. Det är klart att pengarna inte är allt, men det hade lockat mer om man hade kunnat leva på det.

Men du flyttade innan konkursen var ett faktum?

– Ja, jag lämnade en vecka innan bara, jag hade ju tagit studenten i juni och letade jobb i Borås. Klubben försökte hjälpa mig, men hittade ingenting. Jag behövde en lägenhet också för jag bodde på elevhem och kunde inte bo kvar. Jag menar, utan jobb och bostad kunde jag inte vara kvar heller, det var såna praktiska grejer som också spelade in, plus lite hemlängtan.

Jag vet att du har varit på ett läger med F19-landslaget, men har du gjort några landskamper?

– Nej, det är bara det lägret jag har varit på, på Bosön. Då var det 30 tjejer totalt, både 93:or, som är min årskull, och de som är ett år äldre. Efter det tog de bara ut 15 stycken, alltså hälften av den truppen, och där var jag inte med. Men det var jättekul att få komma dit och vara bland de 30.

Hur stod du dig i konkurrensen?

– Jo, ändå ganska bra, tycker jag. Det som var den största skillnaden var väl att flera av tjejerna hade spelat i allsvenskan i flera säsonger, och vi hade precis gått upp i allsvenskan då när jag kom dit. Dels var det också många tjejer som redan hade varit med i landslaget sedan de var ännu yngre, från elitlägret i Halmstad bland annat. De hade väldigt mycket erfarenhet och det märktes ju när man kom utifrån. Jag hade ingen sån erfarenhet och det hade varit bra att ha. De var lite steget före.

Har du följt spelarna som var med på lägret efteråt?

– Inte följt kanske, men ibland har man ju fått säga: ”Det var hon som var med på lägret”, och sådär. Sånt kommer man ju ihåg. Det är flera, till exempel Elin Rubensson, som till och med har varit uttagna i A-landslaget. Det är ju jättekul att det har gått så bra för dem, och att man ändå har varit i närheten av dem.

Jag pratade med en av dina lagkamrater, som sa att det inte finns någon som är så ödmjuk som du. Är det så bra om man vill komma långt? Är du för ödmjuk?

– Det är en svår fråga… men nej, för ödmjuk tror jag inte att man kan bli. Jag tror att det är en väldigt bra egenskap. Det är något som jag har fått höra av tränare, att de har tyckt att det har varit positivt. Sånt är väldigt svårt att ändra på också, och jag tror inte att jag hade kunnat vara den här lite mer, ja, jag ska inte säga diviga typen, men den som tar mer plats. Det är väl inte så jag är riktigt. Men jag tror absolut att man måste våga ta för sig och visa sig om man vill bli en av de bästa, det är bara att se på Zlatan till exempel. Man behöver nog båda delarna.

Jag hörde att du trots dina lugna sidor alltid laddar upp med housemusik på högsta volym varje morgon. Stämmer det?

– Haha, ja, det stämmer. Men jag har inte fått några klagomål från grannarna…

Varför har du den ritualen?

– Det är nog bara för att tagga igång ordentligt. Sedan så älskar jag sån musik också. Jag blir på bra humör av den.

Du läser till fysioterapeut vid Göteborgs universitet idag. Det känns ju som en fördel när man spelar fotboll – blir du ofta ombedd att använda dina kunskaper på lagkamraterna?

– Jag har ju ett år kvar, så det är inte särskilt långt. Jag går ut i januari nästa år. Och jo, man märker ju att lagkamrater och kanske främst tränare frågar: ”Om man har stukat foten eller får ont i knät, vad är det bästa att göra?” Det är jättekul att kunna få bidra med det man kan, men sedan är det svårt också. Jag är ju där för min träning och inte för att jobba eller assistera tränarna. Det blir nog lite svårt att hålla isär det, för det är ju klart att man vill hjälpa till också.

Men det måste vara bra att kunna för egen del?

– Ja, det jättebra kunskap som inte bara hjälper andra utan också mig själv. Det är mycket jag tar med mig när tränar på gymmet; vad jag ska tänka på, och så vidare. Det är väldigt givande.

I Åsebro Brålanda KIF har ni vunnit otaliga futsalcuper de senaste åren. Vad beror det på att ni är så duktiga på den fronten?

– Jag tror att om man jämför med andra lag som vi har mött så har vi kanske lagt mer tid på inomhusfotbollen än andra klubbar. Vi har verkligen gått in för det och tränat futsal, då är det klart att man blir samspelta. Sedan blir det väl någonstans så att om det börjar gå bra så vill man satsa ännu mer. Det har passat oss, vi är många spelskickliga spelare och har haft väldigt kul.

Det är mycket som händer borta hos er, inte minst med den senaste sammanslagningen där Kroppefjäll anslöt. Vad tror du om Åsebro Brålanda KIF:s framtid?

– Jag tror att den ser väldigt ljus ut. Bara det att vi är fler på träningarna lyfter ju kvalitén och spelglädjen och allt sånt. Jag tycker att alla tjejer passar väldigt bra in i klubben. Det ska bli spännande att se i de första träningsmatcherna hur samspelta vi är, men samtidigt får man se långsiktigt på det också. Vi kanske inte går och vinner serien första året efter en sammanslagning, utan det ska funka på lång sikt. Det är något man bygger tillsammans.

För egen del, utesluter du elitspel i framtiden? Kan det vara aktuellt om allt stämmer med jobb, privatliv och de bitarna?

– Det skulle kunna vara aktuellt. Som du säger: Om det passar och är rätt tillfälle i livet så stänger jag absolut inga dörrar. Sedan måste suget efter det komma tillbaka också, att man känner att man vill satsa på det helhjärtat. Det har jag sagt till mig själv; att det inte är någon idé att gå in i något halvhjärtat, det ska vara hundra procent i så fall. Så det återstår väl att se…

Senaste lördagsintervjuerna:
28/2: Ali Mohammadian
14/2: Mery Jadan
7/2: Henrik Fridolvsson
31/1: Charlotte Selbekk
24/1: Martin Falk
30/8: Fady Daoud
23/8: Moe Abdu

Vem skulle du vilja se som framtida gäst i Lördagsintervjun? Kommentera gärna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*