Lördagsintervjun: ”Jag skyller på min egen omognad”


Veckans gäst i Lördagsintervjun är Jörgen Hellqvist, talangen från IFK Trollhättan som gjorde en kometkarriär runt millennieskiftet. Här syns han på en bild från 2003. (Bild: Stina Olsson)

Han var supertalangen som plötsligt förlorade kärleken till fotbollen.
Men Jörgen Hellqvist hann med en del dessförinnan.
Som spel i juniorlandslaget – och mot Sven-Göran Erikssons Lazio.

Att möta Lazio, som 17-åring på Ullevi – hur var den upplevelsen?
– Det var stort, väldigt stort. Det var ju en match som var ordnad för två talanger i Västsverige, och vi fick varsin halvlek jag och Dulee Johnson. Jag spelade första halvlek och han andra. Det var enormt häftigt med tanke på att Lazio hade ”Svennis” och Tord Grip som tränare och var riktigt stora då; jag tror till och med att de vann ligan året efter. Historien kan jag inte riktigt, men de gick väldigt bra den säsongen i alla fall.

Minns du vilka du mötte på planen?
– Jadå, det kommer jag ihåg. Jag hade flera goa situationer. Jag minns ju att jag spelade forward, så jag hade framförallt Sinisa Mihajlovic att göra med. Jag kommer ihåg att jag gick in i någon närkamp och han blev väl inte helt nöjd när det bara var en träningsmatch. Jag gick ju in för allt jag var värd såklart.

Hur gick det för dig själv då?

– Helt okej. Det som var det roliga i situationen var att jag fick en riktigt go målchans tidigt i matchen. Det var en boll som kom in från kanten, ett inlägg, och jag stod nästan längst ute i boxen och skulle bara dra till på volley, men fick inte träff. Om det var nervositet eller spelare i närheten kommer jag inte ihåg, men det var ett bra läge. Hade jag fått en vanlig träff så hade jag satt den.

– Sedan minns jag att jag hamnade i några dueller med Ivan de la Pena, som var defensiv mittfältare. Han var fruktansvärt snabb med bollen. De hade Pavel Nedved också, som gick till Juventus sedan. Det var den snabbaste spelaren med boll som jag har mött. Han var bra redan på den tiden, och att få känna på den speeden var otroligt häftigt!

Dessförinnan hade du varit sommarproffs hos lag som IFK Göteborg, Elfsborg och Örgryte, men till slut skrev du ändå på för Gais. Varför blev det så?
– Gais har ju alltid varit favoritklubben i familjen, och jag tycker att de har den häftigaste publiken i Göteborg. Det är ett otroligt engagemang. Dessutom har de alltid spelat högt upp, så det är klart att det var häftigt att komma dit. En dröm.

Jag vet att man skrev att du ”tog steget direkt från klacken ner till planen”. Kändes det så även för dig?

– Ja, det gjorde det ju. När jag var yngre så var jag ändå på många matcher, och både farsan och (brorsan) Mathias är gaisare. Man köpte souvenirgrejer i supportershoppen när man var liten och sådär, så det är klart att det var häftigt.

Du kom till Gais från IFK Trollhättan, där du hade gjort nio mål på tolv matcher i division 4. Du måste ha varit inne i ett otroligt stim just då?
– Det ska sägas att vi hade ett väldigt bra lag, med många spelare i ungefär samma ålder. Fredrik Olsson, Jilo Helou, Thomas ”Tjomping” Johansson… ja, vi fick en väldig skjuts av att vi hade så många extremt bra fotbollsspelare. Med facit i hand, och då kan jag bara prata för mig själv, så tycker jag inte att den plantskolan med talanger förvaltades helt rätt. Sedan får folk tycka vad de vill.

Vad var det som inte fungerade fullt ut på den tiden?
– Många delar, tycker jag. Just det här med att följa juniorer till seniorspel… det steget är ju inte så enkelt. Man hade kunnat förbereda spelare bättre, inte minst när man tar steget från Trollhättan till ett lag i Göteborgsmiljö. Att följa med och ta hand om spelaren är ju inte så svårt. De kunde ha haft ett par telefonsamtal, skrivit eller besökt, tänker jag.

För din del blev ju ändå inledningen i Gais väldigt lyckosam. Du gjorde mål direkt i första hemmamatchen mot Gais i superettan. Det måste ha varit en drömstart?
– Det var det. De första månaderna gick riktigt bra, träningsmatcherna också. Jag minns inte om jag gjorde några mål, men allt gick bra fram till att tränarna sparkades. Mitt första mål för Gais var ju dessutom Gais första mål i superettan, så det var speciellt. Jag kom in och fick inte så många minuter, och att då göra mål var stort.

Men ni åkte ändå ur samma år. Var det en skakig tid?

– Ja, det är klart att det var skakigt. Det var mycket som hände med spelarbyten, tränarbyten och sådär. Jag vet inte om talangutvecklingen var på plats då heller. De fick väldigt många talanger det året och satsade på nytt, men sedan vet jag inte hur många av dem som gick vidare till större klubbar.

Du gjorde även sju matcher i supertvåan året efter. Var det vad du hade räknat med då? Eller vad hade du för krav på klubben eller dig själv?
– Jag hade krav på mig själv att mer eller mindre spela till mig en ordinarie plats, antingen på kanten eller som forward. Det var väl under säsongens gång som jag fattade att det tar tid att vänja sig.

Följande säsong blev det två lånesejourer i Fjärås och IFK Trollhättan.
– Ja, den första tiden i Gais gick väldigt bra, på de flesta planen, och jag fick tre landskamper direkt. Men sedan när vi åkte ner, och framförallt bytte tränare… det var där allt hände. Lennart Ottordahl, som tyvärr inte lever längre, tog över och inget ont om honom, men det var ingen tränare som föll mig i smaken. Han passade mer de spelare som var rutinerade. Han valde att ta in forwards som (Mathias) Gravem och Ville Viljanen. Ville hade ju spelat i division 1 i England, och Gravem i allsvenskan.

Var det då du började tappa motivationen?
– Ja, det var det väl. Jag var inte psykiskt mogen att ta den chansen jag fick. Jag förstod inte vad det innebar att träna sex dagar i veckan och pendla från Trollhättan till Göteborg, innan jag flyttade dit. Jag var inte tillräckligt mogen för att ta det. När de bytte tränare och han tydligt förklarade sin filosofi så förstod jag att det inte fanns plats för mig i den. Jag tog väl inte det på rätt sätt, utan accepterade en utlåning utan någon kamp.

Hade du någon glädje för fotbollen under lånesejourerna?
– Fjärås hade egentligen ingen anknytning till Gais mer än att de hade ett samarbete, men jag ”försvann” redan där. Jag var såpass… ja, jag hanterade det inte särskilt väl bara. Intresset försvann egentligen där och då i Fjärås.

Lågan hade slocknat?
– Ja, och därefter har den aldrig kommit tillbaka. Jag har inte varit i närheten av den form som jag var en gång; jag har ju försökt att göra comeback. Eller inte comeback kanske, men jag har försökt att ge det en chans och börja träna igen, fast det har aldrig gått.

Vad berodde det på att glädjen försvann tror du?
– Jag har haft några tränare längs vägen som inte riktigt har passat mig. För mig har det alltid varit viktigt att de inspirerar, och att det finns en tanke bakom vad man gör. Det har inte handlat om att vara bäst på teori eller taktik, för enligt mig så är det 70 procent glädje och 30 taktik. Eller 80-20 kanske. Men jag ska inte skylla på någonting, förutom min egen omognad. Och sedan så tycker jag kanske att man kanske kunde ha förvaltat talanger på ett bättre sätt.

Du var irriterad på hur Gais skötte det hela?
– Det jag saknar är som sagt det här med att man följer upp spelaren med uppbackning och support, även om inte alla behöver det. Som tränare kan det vara svårt att fokusera på många spelare samtidigt med tanke på att alla är olika, men just att kommunicera med sina spelare och inte bara kommunicera till dem är viktigt. Lennart Ottordahl var en stor taktiker, precis som Frank Rosendahl i Trollhättan, men den typen av tränare passar inte mig, och det kanske är min brist mer än deras.

Du nämnde tiden i juniorlandslaget tidigare. Minns du vilka spelare som var med då och hur långt de kom sedan?
– Vi hade Fredrik Persson i mål, och Jon Jönsson som var i Tottenham då. Jag vet faktiskt inte om han spelar fortfarande. Sedan var det Rikard Spongh, och någon som var i Bayer Leverkusen ett tag, en vänsterfotad vänsterback från Västerås. Just det, Fredrik Stenman. Vilka hade vi mer? Jag kommer inte ihåg alla, och jag tror inte att så jättemånga har spelat jättehögt upp i just det laget.

Hur stod du dig i konkurrensen? Det var ändå Sveriges spelare bästa i den årskullen som var där.
– Jag tycker att det gick väldigt bra på träningarna. Jag startade i första matchen, och i antingen andra eller tredje. Sedan fick jag hoppa in i en match. Det var ändå speltid och jag tycker att det gick bra, trots att jag inte gjorde något mål. Det var stort att få höra nationalsången och stå i Sveriges tröja, verkligen. Men det blev ju bara de tre landskamperna.

GT skrev en artikel om ”jättetalangen som försvann”. Är det fortfarande smärtsamt att prata om det eller har du distans till det idag?
– Jag har nog fått den distansen, men som jag sa: Jag har försökt gå tillbaka många gånger och bara få tillbaka glädjen, men den har aldrig funnits igen. Det har varit för hög press på att det ska vara som det en gång var. Och jo, den rubriken kommer jag ihåg. De gjorde också en uppföljning där de räknade upp vissa spelare som hade gått hela vägen, och där var jag med. Det är klart att det känns, av och till.

– Ta Fredrik Stenman, som jag hade på träning, som spelade på samma position som mig och var väldigt duktig. Jag jämförde mig ofta med honom och var en väldigt trevlig och bra gubbe, men jag var absolut i klass med honom. Och då har han varit i både Bayer Leverkusen och Holland. Sedan hade de som spelade lite mer bättre självförtroende i landslaget, och de var vana vid andra miljöer. Så jo, för att svara på din fråga: Det känns av och till, men inte nu. Idag vill jag mer satsa på att bli tränare i någon form.

Det måste ha varit oerhört mycket träning som ändå låg bakom din framgång?
– Ja, det var det ju. Jag fick ju väldigt god träning av Tobias Karnevi, så det är en av mina stora favoriter. Han tränade oss väldigt hårt, och jag minns inte om det var från 13, 14 års ålder till 16 eller något sånt. Det var i den åldern när man skulle spetsa till allt. Vi hade ju ett väldigt bra ungdomslag för spelare födda 83; vi var det fjärde bästa i Sverige och mötte Malmö och alla de lagen, så vi var väldigt bra. Karnevi var den som förvaltade det på något sätt, och där fick jag stenhård träning. Jag har aldrig haft en så tuff försäsong som med honom, och den tiden glömmer jag aldrig. Han hade mycket att lära ut.

Vad skulle du säga att dina styrkor var under karriären?
– Det var nog snabbheten, och spelförståelsen kan jag tänka mig. Att jag kunde använda snabbheten på rätt sätt.

Ångrar du något från den här tiden? Var det fel att gå till Gais från första början?
– Nej, jag ångrar aldrig Gais-tiden. Det gör jag inte. Det enda som ligger kvar och gnager av och till är vad som hade hänt om jag hade varit mognare och om supporten hade funnis. Hade jag fortsatt eller haft exakt samma liv? Men så som livet har blivit så nej, jag ångrar inget.

Du måste haft en oerhörd passion för fotbollen då. Vad tog den platsen när du valde att sluta?
– Den försvann väl in i någon form av ledarskap. Hur du tar vara på människors talang har alltid varit intressant för mig. Sedan började jag spela lite musik och såna grejer. Jag ville ju bryta med fotbollen helt för att komma vidare.

Den här tanken på att bli tränare – hur ligger det till med den?
– Jodå, den växer mer och mer, men just nu är det en lång väg kvar. Jag började gå ledarskapsutbildningar i Sverige, de här vanliga stegen, och sedan blev det inte riktigt så att jag tog tag i det. Jag började plugga istället och tog en master (i Human Resource Management). Sedan var jag i Australien i ett och ett halvt år och där var jag faktiskt tränare. De startade upp ett fotbollslag i Brisbane och då var jag ganska tidigt där och sa att jag hade lust att ta hand om det, jag hade ju ändå med mig lite erfarenhet från Sverige. Det var hundra spelare på två lag som jag tog hand om i en mindre amatörliga, men det var ändå intressant. Och det var där det föddes, att det här är något jag nog skulle kunna göra.

 Kom glädjen för fotbollen tillbaka?
– Ja, det var en häftig upplevelse, med så många kulturer och allt. Det finns kanske lite frågor om att ta över fotbollslag här i lägre divisioner (i Norge), men jag vet inte. Vi får se.

Framtiden då? Jag hörde en fågel viska att du skulle börja spela veteranfotboll i Norge…
– Ja, det har varit tanken att bara försöka hålla igång igen. Jag har inte tappat det helt än, men då blir det bara på amatörnivå. Jag försöker samla ihop lite gamla fotbollsspelare och vi får se om de hakar på. Jag har köpt hus här så det blir en hel del att greja med, men fotbollen finns ju alltid där, på ett eller annat sätt.

(Övriga bilder: Privat & Joachim Nywall)

Senaste lördagsintervjuerna:

7/3: Josefin Berg
28/2: Ali Mohammadian
14/2: Mery Jadan
7/2: Henrik Fridolvsson
31/1: Charlotte Selbekk
24/1: Martin Falk
30/8: Fady Daoud

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*