Lördagsintervjun: ”Jag är en fotbollsfanatiker”


Veckans gäst i Lördagsintervjun är Skoftebyns veteran Annika Möller, som berättar om meriterna från allsvenskan, åren i USA och sin alldeles för snälla attityd. (Bild: Skoftebyn)

Hon har spelat fotboll på andra sidan Atlanten.
Och i allsvenskan.
Trots sina många år på planen ser Annika Möller dock inget slut på karriären.

Jag tänkte att vi skulle börja med att prata om USA. Jag vet att du bodde där ett tag, men spelade du även fotboll då?
– Ja, det var väl egentligen den stora anledningen till att jag åkte dit. Jag ville se världen, och det råkade dyka upp ett erbjudande i samma veva. Jag var där (i Memphis) mellan 2001 och 2006, men fotbollsbiten slutade 2005. Då hade jag gjort fyra år i college.

Hur uppkom den här möjligheten?
– En bekant till mig var där och spelade, och vi hade spelat ihop tidigare. Då hade väl hon tipsat coachen, och han ringde och frågade om jag kunde komma över. Sedan var tränaren även här och kollade på någon match, och så blev det.

Hur var fotbollen i USA jämfört med den du hade upplevt i Sverige?
– Om jag minns rätt så jämförde jag det med division 1-klass, men där är det ju mer fysiskt på något vis. Alla är mer vältränade, men det taktiska är lite annorlunda. Däremot var allt runtomkring väldigt professionellt, och då gick jag ändå dit från en allsvensk klubb. De hade träningar varje dag, och både fystränare och sjukvårdare runt laget. Vi flög till de flesta matcherna och bodde på hotell och så. Det var lite lyxkänsla över det.

Vad var det som lockade dig hemåt efter de här åren? Var det ett självklart val att återvända till Sverige?

– Från början, när jag åkte dit, sa jag till tränaren att det max skulle bli ett år, men sedan trivdes jag ganska bra så jag stannade kvar. Sedan så saknade jag både familjen och Sverige i sig så då tog jag det beslutet. Det var lite svårt att bygga sig ett liv där, särskilt när man varje år fick söka nytt arbetstillstånd. Det är ju inte självklart att man får vara kvar i det landet riktigt.

Apropå din tid i allsvenska Holmalund – hur lång var den?
– Egentligen var jag där i en och en halv allsvensk säsong innan jag åkte till USA, eftersom jag drog dit efter vårsäsongen. Jag hade också varit där året innan när vi vann ettan. Sedan så var jag långtifrån ordinarie, utan hoppade in i några matcher och startade ibland. Framförallt valde jag att spela på en position där jag trodde att jag hade en chans att ta en plats, som vänsterback. Så var det i alla fall: Ibland startade jag, och ibland satt jag på bänken.

Du var på gränsen till en allsvensk startplats då, men valde ändå att flytta till USA. Vad tyckte din omgivning om det?
– Det blev nog inte så många reaktioner, men det är klart att tränaren i Holmalund kanske inte gillade det beslutet. När jag väl hade tagit det så fick jag ju inte riktigt vara med i A-laget det sista. Och det förstår jag också, man vill ju satsa på de som är kvar. Men nej, jag hade nog mest såna som stöttade mig. Sedan var det som sagt bara tänkt att det skulle bli ett halvår eller år, det var ju min originalplan, men det blev lite längre än så.

Vad beror det på att du inte har spelat i allsvenskan sedan dess?

– När jag kom hem så hade jag inte spelat fotboll under det sista året i USA, mer än korpmatcher med killar. I och med att jag jobbade dygnet runt vissa dagar så gick det inte att hålla igång. Men sedan var det väl också ganska så självklart att spela i Gauthiod när jag flyttade hem. Där trivdes jag bra, och jag hade väl känt att jag ändå hade fått uppleva det jag ville uppleva i fotbollen på något vis. Ja, förutom landslaget då. Men då insåg jag att det var för sent, och därför var jag rätt så nöjd med att spela i Gauthiod.

Lite senare, närmare bestämt 2009, kom du till Skoftebyn, och året efter blev du spelande tränare där. Var det din första erfarenhet som ledare?

– Ja, i alla fall på seniornivå. Det är ju skillnad på det och flicklag.

Hur gick det att fokusera på ditt eget spel när du samtidigt hade ansvar för alla andra?

– Det var inte så lätt, och jag var väl inte så bra på det. Det svårt att fokusera på sitt eget och vara tränare också, och det har jag väl insett – jag kan vara hjälptränare, men just att ha det huvudansvaret och samtidigt spela… nej, det var inget som jag klarade bra. En del gör det säkert, men det var inte min starka sida.

Du är 34 år idag, men du verkar i alla fall inte ha börjat tänka på att sluta?
– Nej, jag har lite svårt att se det. Någon gång har jag väl tänkt tanken, men den har försvunnit ganska fort.

Vad betyder fotbollen för dig idag?

– Grejen är den att jag är nog lite av en fotbollsfanatiker, med tanke på att jag har byggt upp hela mig liv runt det. Tanken var ju att trappa ner lite i Skoftebyn, men jag har svårt att inte gå in hundra för det. Det är väl inte så att jag fortfarande har ambitioner uppåt, utan jag gör det för att det är roligt och en del av mitt liv.

Lockar det att bli kvar i någon form av ledarroll när spelarkarriären en dag tar slut?

– Jo, det gör det, även om jag inte tänker så mycket på det. Det skulle vara roligt att vara tränare, i alla fall vissa bitar som att hålla i övningar och sånt. Därför skulle jag tro att det kan bli aktuellt, men det får som sagt bli när jag har spelat klart. Om det blir för ungdomar eller äldre vet jag inte, men intresset finns.

Jag såg er match mot Åsebro Brålanda KIF för några veckor sedan, och imponerades av vilket lugn du har på planen. Har det alltid varit din styrka? Eller har det där kommit först på senare år?

– Min styrka har väl mer varit konditionen, att jag kan röra mig ganska mycket. Sedan så är jag nog lite av en kameleont – även på fotbollsplanen, höll jag på att säga. Jag tar den rollen som behövs. Saknar vi en målgörare så blir det kanske att jag gör fler mål det året, eller om det behövs någon defensivt så ställer jag upp där. Jag är ganska flexibel i vilken roll jag tar.

Just det här med målskyttet – det känns som att du har en viss fallenhet för det?
– Ja, jag vill gärna vinna, och det är kanske det som det hänger på. Det har väl berott lite på vilket lag jag har spelat med, och när man är back blir det ju inte lika många… men jo, så är det nog.

Jag pratade med en av dina lagkamrater inför den här intervjun, och hon sa att du är väldigt snäll, till en sådan grad att du ”nästan får dåligt samvete om du trampar på en myra”. Stämmer det?

– Så kan det kanske vara, haha!

Är det likadant på planen, eller är du annorlunda då?

– Nej, jag tror nog att jag genomsyras av det. Om det nu är så. Jag är ungefär likadan på planen, även om det är klart att jag kan bli lite irriterad på någon domare eller så. Men nej, jag är nog lite för snäll på planen också.

Om vi fokuserar lite mer på den kommande säsongen – har Skoftebyn ett bättre lag än ifjol tycker du?

– Om man tittar rent individuellt så har vi tappat två spelare (Stina Jansson och Hanna Slogén) som startade nästintill alla matcher förra året, och en tredje (Sara Ivankovic) som spelade när hon var frisk förra året. Samtidigt har vi fått in många yngre som är jätteduktiga, så vi har en mycket större bredd än tidigare. Vi har även fått in två nya utifrån (Sanna Jansson och Elin Svenungsson Rydén) och de har gjort ett jättebra jobb hittills.

– Att just ha större bredd och lite mer konkurrens kan ju lyfta ett lag, även om det individuellt är ungefär samma spelare som förra året. Man får å andra sidan inte heller glömma att vi har ett lite annat spelsystem och där lär vi få ha tålamod innan allt sitter.

Du som har spelat högre upp – när tror du att vi får se ett damlag härifrån i division 1?
– Jag tror väl att det är en nackdel att det finns en väldig bredd i närområdet. Förut fanns ju Gauthiod som låg i näst högsta serien och drog många Trollhättebor, och personligen kan jag hoppas att det blir Gauthiod eller Skoftebyn som blir den här spetsklubben. Tyvärr när det är för många klubbar som håller division 2-klass så tunnas spetsen ut, och de duktiga sprids ut.

Vad är svaret på min fråga då?

– Jag är lite rädd att det kan bli svårt att få upp ett lag i den näst högsta divisionen (elitettan), som kanske skulle behövas. Det vore ju trevligt om det händer inom en femårsperiod, men jag är lite rädd för att bredden stoppar det. När man har så många lag i samma serie så finns det inget som lockar duktiga att gå till ett och samma lag.

Senaste lördagsintervjuerna:
14/3: Jörgen Hellqvist
7/3: Josefin Berg
28/2: Ali Mohammadian
14/2: Mery Jadan
7/2: Henrik Fridolvsson
31/1: Charlotte Selbekk
24/1: Martin Falk

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*