Lördagsintervjun: ”Jag har haft lite otur”


Veckans gäst i Lördagsintervjun är Mellerudsspelaren Simon Svensson, till vänster, som berättar om hjärtproblemen, intresset från högre divisioner samt hur det är att ha en stor del av släkten i omklädningsrummet. (Bild: Marcus Ek)

Han har jagats av Oddevold och Ljungskile.
Men själv är Simon Svensson mest glad för att ens kunna spela fotboll.
I höstas trodde han nämligen själv att karriären var över.


Hur var det att få hjärtproblem vid 20 års ålder?

– Jag tänkte att det var alldeles för tidigt. Och ja, vad tänkte jag mer? Jo, att det redan skulle vara slut med fotbollen.

Du trodde att karriären var över?

– Ja, det var första tanken, och den höll sig kvar ett bra tag. Det var nog först när jag kom hem (från sjukhuset), efter några månader, som det började kännas bättre. Jag fick ju inte ens röra mig, bara ligga hemma i sängen och kolla på tv.

Det är ju lite anmärkningsvärt att du tänkte på fotbollen i första hand efter hjärtproblemet, men så var det alltså?

– Ja, så var det. Läkaren sa först att jag inte kunde spela fotboll mer, för jag skulle operera in en pacemaker. Det var när jag hade legat inne i en vecka, och då var jag orolig över att det skulle bli så. Det gick till och med så långt att jag började tänka på vad jag skulle göra istället, och vilken sport jag skulle välja.

Vad kom du fram till då?
– Det var väl golf, haha! Jag vet inte faktiskt, det var något man bara gick runt och tänkte på.

Hur är statusen idag?

– Jag känner inget så, men man är ju lite extra försiktig. Så fort jag blir minsta dålig så tränar jag inte. Sedan har det ju varit svårt att komma igång. Det tar tid, allt tar extra mycket tid.

De senaste säsongerna har du provspelat med Oddevold och Ljungskile, och tagit stora kliv i din fotbollsutveckling. Var det extra tungt att drabbas av det här när du var inne i en period där allt flöt på?

– Jo, jag tror det. Jag var ju i Oddevold och provtränade, men skadade mig där och var borta i ungefär två månader på försäsongen, så jag missade ju den. Sedan så gick det väldigt bra. Jag spelade bra hela förra året, och jag tror att mycket av det hade att göra med att vi var ett fungerande lag.

Skador, hjärtproblem och så vidare – har du mycket otur med sånt?

– Ja, det har jag. Det är väldigt sällan jag är hel under en hel säsong. Men ja, jag får väl skylla mig själv också, jag går in så vårdslöst ibland. Jag går in i situationer när jag inte borde och… jo, jag har haft lite otur med skador.

Hur var det annars att komma till klubbar högre upp i seriesystemet och pröva vingarna hos dem?

– Det var en skillnad i alla fall, väldigt stor skillnad, både i snacket och i bolltempo. Allting gick så mycket fortare, och alla spelare som man mötte var starkare. Det var ett snäpp högre, men jag kom in i det efter ett tag tycker jag.

Imponerande för en spelare som jag har hört började som målvakt…
– Det var när jag var barn, tio år kanske. Så visst, jag har varit målvakt någon gång, men det är inte så att jag har stått i mål på elvamannaplan. Jag började ju som forward och ytter i ungdomen i Åsebro, och sedan gick jag till Mellerud när de spelade i pojkallsvenskan och blev mittback. Därefter har det pendlat fram och tillbaka, hur som helst och kors och tvärs. Det har varit väldigt mycket variation på platserna.

Men nu är du anfallare?

– Ja. Tror jag. Det ser så ut.

Melleruds tränare David Svensson sa till mig i vintras att han trodde att du inte hade blivit kvar i klubben om du inte hade åkt på det här hjärtproblemet. Känner du samma sak själv?

– Det beror lite på vart man hade fått chansen och så. Men ja, jag var i den bästa formen som jag har varit, och allt flöt på. Det gick väldigt bra och jag kände mig stark och självförtroendet var på topp. Jag gjorde bra ifrån mig och hade något erbjudande kommit så hade man väl kunnat kolla på det. Sedan ska det ju kännas rätt också.

David är också din farbror, och en av många MIF-anknutna från den stora Svensson-släkten uppe i Mellerud. Hur är det att vara en del av den?

– Ja, det är ju väldigt många av oss, jag vet inte ens hur många det är. Jag har räknat till fyra kusiner nu i laget, och jag hade ju fem förra året. Sedan så har jag två sysslingar och två farbröder, så det är ju lite speciellt. Svensson är ju… ja, det finns folk som tror att de känner en för att ens pappa spelade fotboll. Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt.

Och du ska dessutom gifta dig med systern till dina lagkamrater Joel och Jonatan Lundgren i sommar, så då blir släkten ännu större. Är det inte lite speciellt att ha en sådan relation till så många i laget?
– Ja, i maj blir familjen ännu större. Och det är klart att det inte är särskilt vanligt med så många släktingar i laget, men det är bara kul.

Jag antar att hon är beredd på att mycket i ditt liv handlar om fotboll?

– Ja, det är hon. Men hon (Rebecca Lundgren) tränar ju en del också, hon spelar i Åsebro Brålanda KIF. För min del blir det ju ungefär fyra pass i veckan så det är ju tid i sig som försvinner, men det är nog ingen fara.

Du jobbar som personlig assistent nu, men jag har förstått att drömmen är att arbeta som idrottslärare?

– Ja, när jag blev dålig så hade jag faktiskt kommit in på idrottslärarlinjen, men jag missade de tre, fyra första månaderna på kursen så jag kunde inte fortsätta. Jag missade för mycket, helt enkelt.

Tänker du ta upp det senare?

– Ja, det tror jag allt, men det ska passa med andra saker också. Det kanske inte funkar just nu, utan får bli om några år kanske, eftersom vi ska köpa hus också. Men absolut, jag hade kunnat tänka mig att bli idrottslärare, och det var ju tänkt så innan hjärtproblemet stoppade det.

Har du fortfarande några tankar på att klättra i seriesystemet och spela högre upp?

– Just nu har jag fått en lite annan syn på fotbollen, och det här året kommer jag bara vara glad att jag kan spela. Jag trodde ju inte att jag skulle kunna spela fotboll mer, och då får man vara glad för de små sakerna. Men flyter det på så skulle det vara kul att spela högre upp i seriesystemet, absolut.

Har du några egna målsättningar med den kommande säsongen då?
– Nej, jag har inga krav på den här säsongen i alla fall. Det är mer att man villa komma i samma form som förra året, men jag har inte såna jättekrav just nu.

Vad tror du om Melleruds chanser i division 3?

– Det blir ett spännande år, det blir det. Det är en tuff serie som också innehåller några derbyn, men vi har ett bra lag och en bra startelva. Det är ungt och utvecklingspotentialen är stor, men rutinen kan saknas ibland. Det ska i alla fall bli väldigt kul att se alla unga spelare eftersom de är i sin bästa ålder för att utvecklas.

Hur bidrar du själv? Är du en sån som hjälper de yngre, eller vad får du för roll?

– Det beror på var jag spelar också, men självklart vill man hjälpa de yngre att komma igång och utvecklas. Det är nog ändå fjärde eller femte säsongen som jag är med i A-lagssammanhang, och på så sätt kan jag kanke vara en liten hjälp för dem. Sedan vill man förstås också bidra med mål och göra bra ifrån sig.

Med storlek 45 på fötterna så måste det vara svårt att bidra med tekniska konstnummer i varje fall?

– Ja, teknisk har jag aldrig varit, haha. Man får använda sig av de styrkorna man har.

Senaste lördagsintervjuerna:
21/3: Annika Möller
14/3: Jörgen Hellqvist
7/3: Josefin Berg
28/2: Ali Mohammadian
14/2: Mery Jadan
7/2: Henrik Fridolvsson
31/1: Charlotte Selbekk
24/1: Martin Falk

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*