Lördagsintervjun: ”Fotbollen är verkligen mitt liv”


Veckans lördagsintervju gästas av Emilia Löfström, 19-åringen som här berättar om den tunga korsbandsskadan, sin märkliga Gothia Cup-merit och kärleken till fotbollen och Lödöse Nygård. (Bild: LNIK)

Hon har tränat med ett allsvenskt lag och spelat Gothia Cup med killar.
Men någon fotboll blir det inte i år för Emilia Löfström.
Ännu en knäskada sätter stopp för Lödöse Nygårds bolltalang.

Går det att beskriva hur det känns när ett korsband går av?
– Alltså, nej, jag hade ju ingen aning om att det ens var av. Jag trodde bara att ledbandet var av. Det kan ha varit så att korsbandet har varit av ända sedan i november, när jag skadade mig första gången. Men som sagt, man vet inte vad som har försiggått där inne.

Du har haft en del skadeproblem genom åren?
– Ja, men det har ju mest varit stukningar med fötterna och så, inte knät innan. Nu är det tredje året i rad som man åker på träningsläger och är skadad. Det är ju inte jättekul, fy fan…

Tappar man inte gnistan när sånt här händer? Är det så självklart att komma tillbaka?
– För mig är det självklart att komma tillbaka, det finns inget annat. Fotbollen är verkligen mitt liv. Så ja, jag ska komma tillbaka så fort jag kan och vara grym när det väl händer.

Vad är det du tänker på i första hand när du försöker hitta styrkan under tråkiga rehabpass? Är det några av karriärens tidigare höjdpunkter, eller sånt som ska komma i framtiden?
– Jag vet inte riktigt, men jag tänker hela tiden att jag ska bli den bästa jag kan bli. Det motiverar mig eftersom förra säsongen var min sämsta någonsin. Jag var verkligen inte mig själv, och på något sätt motiverar det mig. Man kan säga att mitt bakslag har motiverat mig. Sedan är det bara så jädra kul att träna och sånt. Att bara vara med vid sidan under träningarna motiverar mig till att komma tillbaka.

Du har ändå varit med om en del – som provspelet med Kopparberg/Göteborg. Hur var det?

– Alltså, det var ju en sjuk upplevelse eftersom det var såna som man aldrig trodde att man skulle spela fotboll med. Man lärde sig mycket under de träningarna, smådetaljer som man kanske inte tänker på i lägre divisioner. De pratade mycket och det kändes ju bra för en själv som är, typ, amatör jämfört med dem. Att sedan spela träningsmatchen med dem, mot Fjärås som låg i ettan eller tvåan, var grymt kul. Man fick feedback och beröm och allt sånt.

Kändes det som att deras nivå var ouppnåelig, eller hur stort var avståndet mellan er?
– Jag kan tycka att mitt tänk ändå var ganska med, men det var mest tempot och konditionen som märktes. Jag kände mig ganska ”sleten” för vi var iväg på European Tour just då och det här var på slutet. Vi hade precis varit i Spanien och dessutom spelat Gothia Cup, så det var synd med tajmingen.

Du blev också omskriven för att du var med i ett P96-lag i Gothia Cup. Självklart måste du berätta mer om det!
– Hela den grejen var ganska impulsiv. Jag och (systern) ”Evve” var med och kollade på matcherna, och jag vet inte om det hade gått en eller två, men de hade några skador och så blev Rasmus Ydal utvisad. Han var deras målgörare, så de tappade ganska mycket. Då tänkte de: ”Hur fan ska vi lösa det här?” De hade inga andra som kunde vara med, och då tyckte Evve att det var en jättebra idé att jag skulle vara med. De kollade om det gick och skrev in mig. Det var grymt kul, men samtidigt väldigt annorlunda också. Men jag gick inte in och var mesig, för det kan jag verkligen inte.

Är det en så stor grej egentligen att tjejer spelar med killar? Eller kändes intresset utifrån överdrivet?

– Ja, lite kändes det väl så, fast samtidigt är det väldigt ovanligt. På så sätt var det kanske inte så konstigt att det blev en stor grej.

Nu är du i LNIK, men utan din syster Evelina som gick till Åsa. Vad tyckte du egentligen om det beslutet?

– Jag stöttade henne från första början och tyckte att hon skulle gå. Hon behöver komma vidare för att bli den bästa av sig själv. Och det tror jag att hon är nu. Hon har förändrats sjukt mycket privat: hon är mer ansvarsfull och hela den grejen, eftersom hon åker dit själv varje dag. Det går bra för henne också, och det är askul att se.

Skulle du själv kunna spela för någon annan klubb?
– Alltså, ja, det hade jag kunnat. Men om jag hade bytt klubb så hade det ju varit för att jag var på väg uppåt i karriären. Aldrig annars, det skulle jag inte göra. LNIK är alltid hemma och kommer aldrig försvinna.

Ni verkar annars vara en väldigt tajt grupp, åtminstone får man den känslan utifrån. Är det så? Umgås ni mycket vid sidan om?
– Jo, men det gör vi nog ändå, vi hittar på mycket grejer tillsammans. Just i min ålder så är vi flera som umgås privat, till exempel ”BK” (Rebecca Heinerås), Matilda (Johansson) och Tilda (Magnusson Tell). Det är inte så att alla umgås med alla, men det blir ändå så ibland, man träffas ju överallt hela tiden. Vi är väldigt tajta och har en fantastisk grupp.

Förresten, var det du som fick din pojkvän Filip Kannerholt att gå till från Edet till LNIK också…?

– Haha, det kan jag inte riktigt säga. Nej, jag vet inte. Jag frågade honom bara var han tyckte att det var roligast, och då sa han LNIK. Då tyckte jag att det var ganska uppenbart att han skulle byta.

Så du gav honom råd?

– Lite i alla fall. Jag försökte.

Den omtyckte fotbollsdomaren och -ledaren Anders Bankel gick nyligen bort – det påverkade dig en hel del, har jag förstått?

– Ja, man har nästan känt honom i hela sitt liv. När jag gick på Ale Gymnasium så var han min lärare där, och då fick man lära känna honom. Han kände (kusinen) My innan och då började han prata med oss, och sedan dess har han blivit väldigt ”inpaktad” i hela LNIK. Och så var han min mentor på gymnasiet i Älvängen, där jag går nu. Så det kändes ju lite extra. Det har varit jobbigt och känts så konstigt bara. Jag tror inte riktigt att jag fattar att han är borta.

Om vi går över till lite roligare saker, närmare bestämt träningslägret som väntar i Turkiet. Trots skadan, hur mycket ser du fram emot det?
– Det ska bli sjukt kul. Det är gött att komma iväg med hela gänget samt få ihop gruppen och få lära känna Edettjejerna lite mer privat. Inkilningen ser jag fram emot lite extra mycket.

Låter som att du är drivande i den processen?

– Ja, det är en massa hemskheter som de ska få gå igenom, så det ska bli jättekul. Men nej, det ska nog bara bli skönt att komma iväg lite härifrån också. Inte för att man inte vill vara här, men ibland är det bara skönt att komma iväg.

Vad betyder såna här resor för lagsammanhållningen?

– Jag tror att det betyder väldigt mycket. Just det här att man får ihop hela laget. Sedan så åker inte alla med tyvärr, men nästan i alla fall.

Vad tror du annars om LNIK:s chanser i division 2 i år?

– Jag vet inte, men jag hoppas att vi kommer vara med i toppen och strida. Vi kommer kämpa om förstaplatsen.

Hur kommer säsongen se ut för dig då?

– Rehab, rehab, rehab. Så roligt.

När kan du vara tillbaka i spel om allt går som det ska?
– Lagom till nästa säsong, på försäsongen.

Det måste vara jobbigt med tanke på att du var 
så revanschsugen efter 2014, som inte gick som du hade tänkt dig?
– Ja, så är det ju. Nu på försäsongen, när man körde rehab efter första skadan, tänkte man att det skulle gå så jädra bra i år. Och så kommer ett sånt här bakslag. Det gör det ju ännu värre när man har tänkt så innan och nu inte kan vara med alls.

Men du kommer tillbaka starkare?

– Jo, precis. Vi får hoppas det.

Senaste lördagsintervjuerna:
28/3: Simon Svensson
21/3: Annika Möller
14/3: Jörgen Hellqvist
7/3: Josefin Berg
28/2: Ali Mohammadian
14/2: Mery Jadan
7/2: Henrik Fridolvsson
31/1: Charlotte Selbekk
24/1: Martin Falk

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*