Krönika: Dags att ta Göta på allvar

De tycks ständigt beröra och uppröra.
Och visst är frågan befogad:
Vad är det egentligen med Göta BK som provocerar så många?

Fördomar i dagens internetbaserade samhälle sprids ungefär lika snabbt som könssjukdomar på Ibiza. Myter formas, osanningar förs vidare och fakta förvrängs.

Allra mest så i fallet med Göta BK.

Även den lokala fotbollen har nämligen sin givna dramaturgi, där alla klubbar spelar olika roller. Det är precis som vilken Hollywoodfilm som helst, där man tidigt får veta vem som är hjälte och vem som är skurk. Och ja – inte är det Göta som räddar världen, direkt.

Istället har lagets spelare beskrivits som steroidpumpade monster med påklistrad göteborgsdialekt. För varje gång historierna återges så växer de också i antalet centimeter, både på bredden och längden. Och det gör dessutom omvärldens fruktan för denna division 4-klubb.

På vinst och förlust, givetvis. På ett sätt är respekten stor för Göta, och på ett annat finns den inte alls. För visst finns det en vinning i att man redan på förhand har ett mentalt försprång, men samtidigt tycks man också ständigt reduceras till att vara enbart välväxta – inte skickliga – individer.

Ja, de är vältränade. Men flera av dem är också briljanta bollspelare.

Nej, är det något Göta istället borde få credd för så är det klubbens engagerade supportrar – som inte drar sig för att psyka motståndarna ur balans – samt tränaren Marcus Tersings taktiska snille.

Tersing har förvandlat klubben i grunden och lockat till sig flera av områdets bästa spelare. Han förstår också hur viktigt det mediala spelet är, och betydelsen av den psykiska aspekten. Där tillhör han och Raimo Käkelä en helt annan liga på lokal nivå, skulle jag säga. Och det är naturligtvis en positiv egenskap, även om den ibland retar gallfeber på vissa.

Men andra människors åsikter verkar inte heller störa Göta. De gillar helt enkelt att stå i centrum, oavsett om vindarna är goda eller snåla. Kanske är det just det som provocerar, och som får avundsjukan att ibland rinna över.

Det i sin tur har bidragit till att den påstådda bilden av Göta inte riktigt överensstämmer med verkligheten. Kanske inte deras egen självbild heller, vad vet jag.

Men Göta är i varje fall ett lag att ta på allvar. Med eller utan muskler.

***
Själv brukar jag försöka framstå som en hygglig duellspelare, inte minst i luften. Men mot 202 centimeter långe Martin Sjöblom hade jag inget att hämta i vår premiär mot Göta i lördags.

Efter att ha förlorat ungefär 264 nickdueller mot samme spelare gav jag upp, och sa åt honom att han var omöjlig att vinna emot. Svaret från Sjöblom kom blixtsnabbt:
– Och jag som inte ens har hoppat hittills…

***
Förresten, mötet mellan Trollhättans FK och Göta bjöd på en sagolik publiksiffra. Hela 562 åskådare sökte sig till Edsborgs konstgräs för att se division 4-fotboll. Det är ju helt galet. Och underbart!

Lokalfotbollen mår verkligen bra just nu, sett ur den aspekten.

***
Man kan inte tycka annat än synd om Vänersborgs FK, som fått en tuff start som nykomling i division 2. Först var det defensiven som krånglade, nu är det snarare offensiven. Noll gjorda mål på två matcher är naturligtvis inget lysande facit, och vi får hoppas att det släpper snart för ”Sekten”, som den kallas av sina fiender.

***
Det är bara en tidsfråga innan Fotbollsbloggen listar områdets bästa mustascher/skägg, och några kandidater är redan givna. Två av dem gjorde dessutom mål i helgen – FCT:s Josef Daoud och VIF:s Robert Davidsson.

Jag har inget belägg för det, men jag misstänker att det ändå finns ett samband här. Med vacker ansiktsbehåring så kommer också framgång, eller? Jo, så måste det vara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*