Krönika: Fotbollen suddar ut gränser

Istället för mångfald har vi fått enfald.
Och en rasism som breder ut sig.
Kanske är det fotbollen som blir räddningen.

Främlingsfientligheten har lagt sig som en våt filt över såväl vårt eget land som världen i övrigt. Människor delas upp i etnicitet och hudfärg, och får ett värde som bestäms utifrån egenskaper som är medfödda, och således inte ens möjliga att påverka.

Det är en skrämmande utveckling som berör oss alla. Samtidigt – och det måste man påminna sig om ibland – är inte allt becksvart eller hugget i sten.

Ta bara vår egen lokala fotboll här i Tvåstad, som visat sig vara oerhört motståndskraftig i sin öppenhet inför olikheter. Här har vi en del av samhället som utvecklas i en annan takt, och med ett annat tänk.

Det symboliserades inte minst av division 6-laget Trollhättans Syrianskas aktion i helgen, när man bar svarta sorgband för att hedra offren i 1915 års armeniska folkmord. Den övergripande orsaken var att föreningen och dess medlemmar ville visa att man ”är emot alla sorters rasism och ondska”.

Som de själva skrev: ”Kärlek och respekt gör världen vacker.”

Samma klubb gick, tillsammans med seriekollegan Upphärad, ifjol ut och demonstrerade en lika inspirerande inställning. Då hade Barcelonastjärnan Dani Alves precis blivit föremål för en kastad inbanan, och som en del av den världsomfattande kampanjen ”Vi är alla apor” fotograferades spelarna när de åt av frukten.

Flera lokala föreningar tog dessutom efter, och budskapet var tydligt: det finns inget ”dem”, bara ett ”vi”.

Att fotbollen förfogar över dessa förenande krafter kom dock inte som någon överraskning. Sporten har en tendens att sudda ut gränser mellan människor, och i dagens globaliserade värld är det inte ovanligt att man har lagkamrater av somalisk, iransk eller syrisk härkomst. Det är inte heller något man lägger någon vikt vid.

Istället genomsyras omklädningsrummet av en grundläggande tanke kring allas lika värde. Det torde således vara omöjligt att vara rasist och fotbollsspelare på samma gång.

Här råder, som Syrianska skrev, i första hand kärlek och respekt.

Det gör mig själv hoppfull inför framtiden, och om en värld som kanske kan inspireras av fotbollen och se möjligheterna med ett multikulturellt samhälle, inte bara (de oftast snedvinklade) kostnaderna.

Förändringen börjar här, på planen. Glöm inte det.

***
Jag utmålade Upphärad som den stora favoriten i Trollhättesexan, och fick god hjälp av klubben själv som inte alls var främmande för att bära favoritskapet. Facit efter två omgångar? Noll poäng.

Serien tycks dessutom vara jämnare än på mycket länge, och de stora matcherna avlöser varandra. Redan till nästa helg möts Lödöse Nygård och Hjärtum i ännu en laddad omgång. Utgången där kan vara värd betydligt mer än tre poäng, om ni förstår vad jag menar.

***
Göta hade dukat upp till fest efter lördagens match mot Edsvära-Norra Vånga, och när jag talade med tränaren Marcus Tersing så var reglerna tydliga:
– Vi går bara dit vid oavgjort eller seger.

Istället blev det förlust med 0-1, och enligt uppgift fick spelarna stanna hemma. Så kan det gå.

***
Ett annat lag som fortfarande har lite att bevisa är Halvorstorp, som hade en tuff säsong ifjol och som fått ungefär en lika svajig start på denna upplaga. Under sina två matcher har man släppt in tio mål, och det håller naturligtvis inte.

Jag börjar bli rädd att jag har överskattat HIS chanser att hänga på i toppen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*