Lördagsintervjun: ”Ingen kunde springa ifrån mig”


I veckans lördagsintervju träffar vi Christian Hultberg, den före detta elitspelaren som numera tränar Edet FK i herrarnas division 4. (Bild: Kent Eng)

Som spelare nådde han allsvenskan.
Som tränare har han inte riktigt nått lika långt.
Men glädjen har ändå alltid varit viktigast för Christian Hultberg.

Du kallas för ”Kittan”, vad kommer det ifrån?
– Jag vet inte faktiskt, men jag tror att det kommer från Öckerö och någon granne som inte kunde säga ”Christian”. Så pass långt tillbaka är det. Till slut var det ingen som sa något annat, förutom i Ljungskile där jag lyckades jobba bort det. Men det höll bara i några år…

Är du stolt över det du presterade som spelare?
– Ja, får man göra allsvenska matcher så måste man vara nöjd. Samtidigt kan det reta mig att jag faktiskt var bra och kunde ha gjort ännu fler med lite flyt. Men man kan vända det åt andra hållet också, det är ju så himla små marginaler. Det gäller att komma in i rätt läge och få chansen.

– Jag kom ju från TFK, där jag spelade i ganska många säsonger, när jag gick till Ljungskile. Jag kunde lika gärna ha blivit kvar där och harvat i trean och tvåan, men nu ringde Bosse (Wålemark) efter en säsong 93 eller 94 då jag var 26 eller någonting, så jag hade kanske önskat att få fler år på elitnivå, även om det blev fem, sex totalt.

Vad berodde det på att du nådde allsvenskan såpass sent?

– Först hade jag varit i Örgryte och hade A-kontrakt, men där kom första bakslaget. Jag hade varit med i pojklandslaget och som 15-åring var jag en jättestor talang, men under Bob Houghtons andra eller tredje år i klubben så fick jag inget nytt kontrakt, och det kom som en chock. Jag var ju ändå stabil och allt det där.

– Men det här var under det glada 80-talet, och de skickade iväg allt som fanns och köpte in nya spelare istället. Idag hade man aldrig gjort så, utan tvärtom vårdat sina juniorer och förstaårsseniorer. Det var lite tungt då, men sedan gick jag till Gunnilse och utvecklades där. Det var ju gamla tvåan och jag var ändå ung och fick spela, så det var bra.

I TFK hörde jag att du anslöt sent till ett läger i Fredrikshamn och blev tvingad till strafflöpning på en närliggande parkering av dåvarande tränaren Morgan Lööv?

– Jo, men det stämmer. Jag vet inte om jag läste till fritidsledare på den tiden, och om vi hade någonting i skolan som gjorde att jag blev sen, så att jag fick köra straffkommendering. Det stämmer. Jag hade nog förträngt det…

Jag har fått berättat för mig att dina främsta egenskaper som spelare var snabbheten, tillslaget och spelsinnet. Håller du med om det?

– Ja, det var det ju, särskilt snabbheten. Jag sprang hundra meter på elva sekunder, och det fanns ingen som sprang ifrån mig, det fanns inte en chans. Oftast spelade jag med spelare som Bosse Wålemark och Christian Karlsson, en Älvängenkille, och de tog allt i luften medan jag låg och fiskade därbakom. Jag behövde knappt gå in i närkamper, utan låg och avvaktade. Det var tacksamt förstås. Sedan var jag begränsad på vissa sätt, men jag hade ett bra tillslag och kunde lägga 70-meterspass. Med de två egenskaperna kan man komma långt.

Var det självklart att alltid stanna under de här åren i Ljungskile, eller hade du några anbud från annat håll?

– Ja, jag åkte iväg till Norge, men vi hade småbarn i den vevan så jag kände inte att jag bara kunde dra iväg dit. Dessutom kunde man göra sig ganska bra med pengar i typ ettan och tvåan till och med, och vara heltidsproffs. Men det blev inget av det eftersom vi inte fick ihop det. Att åka till Tromsö och spela gör man bara inte hur som helst, även om det lockade att tjäna lite pengar.

Du skulle tillbaka till LSK 2004 som spelande assisterande tränare till David Wilson, men stoppades av din dåvarande klubb FC Trollhättan.

– Jag skulle egentligen lägga av. Vi hade spelat i superettan och åkte ur 2001, det var då Malmö hade Zlatan och Djurgården var där, det var en fruktansvärt bra serie. Då gick jag till TIF som låg i gamla tvåan och tänkte köra ett år, men plötsligt kom FC och sammanslagningen, och då blev det fyra år till. Jag kände mig ändå fräsch och hade klarat mig från knäskador och sånt. Det var en förutsättning för att köra efter 30-strecket, så det blev några roliga år och det var ett jädra drag i stan. Vi vann överlägset, det var 2 000 på matcherna och galet ett tag.

Och så fick du som sagt möjligheten att återvända?

– Det var David som ville ha mig, men först och främst som assisterande. Helt plötsligt blev det ett jädra väsen, med radio och ett jäkla pådrag. Det blev skit. De ville ha jättemycket pengar för de trodde att jag skulle spela, och det var ju det som blev grejen. Så nej, det blev inget av det. Jag hamnade i Åsebro istället som spelande tränare, det var ju första steget in på tränarkarriären.

Hade du tänkte länge att du skulle ge dig in på tränarbanan?

– Nej, det hade jag inte, men jag tänkte att jag måste testa om det är min grej, och det vet jag fortfarade inte om det är. Men det är ganska roligt och jag vill inte släppa det heller, man har ju hållit på så himla länge. Sedan har det gått blandat förstås.

Det som sticker ut är att du har säkrat uppflyttning med två klubbar (Gauthiod och Vänersborgs IF), men sedan lämnat dem direkt efteråt…

– I Gauthiod gick vi upp andra året, och det var ”änna” lagom att lämna då. Men i Vänersborg var det lite struligt, trots att vi gick upp. Det var en turbulent men kul tid, för vi hade ett bra lag. Där var det bara en ren tillfällighet att det bara blev ett år, helt klart.

Är det inte svårt att sätta sin prägel på ett lag om man inte får kontinuitet?

– Jo, fast både i Gauthiod och Vänersborg var det ganska färdigt, om man jämför nu med Edet. Det är en helt annan grej med tanke på att man har blivit av med nästan alla spelare, om man säger så. Förutom några äldre är stommen 96:or, och på bänken har vi bara juniorer. Så där är det stor skillnad.

Det måste ha känts märkligt att tappa så många spelare till andra klubbar runtomkring?

– Man märkte direkt att mentaliteten här var körd i botten. De hade torskat i trean och var riktigt nere. Man hörde det här snacket om att ”vi vinner inte där ändå”, så det var kanske bra att några gick. Sedan kom det här i år, och jag vet inte varför heller. Jag hoppas att det inte var på grund av mig, och det tror jag inte. Det var nog mer att de tillhörde samma kompisgäng.

Ni har fått en förhållandevis positiv start på säsongen. Är det positivare tongångar nu?

– Ja, helt klart. Samtidigt är det bara nytt kontrakt som gäller, även om vi i våra bästa stunder kan slå vilket lag som helst i den här serien. Det gäller bara att höja lägstanivån, det hade jag som motto som spelare också: det går inte att göra misstag efter misstag, för då smäller det till slut. Vi var lite naiva ifjol och fick äta upp det. Det har vi blivit bättre på i år.

När jag intervjuade dig efter att du blivit klar som ny Edet-tränare så sa du att det viktigaste var att få tillbaka glädjen i laget. Har ni lyckats med det?

– Ja, jag tycker det. Det är mycket bättre stämning. Flera av de som spelar nu var inte ordinarie när jag kom, så jag har fått jobba in dem i laget och märker att de verkligen tycker att det är roligt. Sedan har jag fortfarande mycket kvar att göra, men så är det nog överallt. Det blandas och ges, särskilt i den här serien.

Apropå glädje – du har fortfarande inte kunnat lägga av med att spela…

– Nej, jag spelar ju med TBIS i deras C-lag. Eller vårt C-lag, rättare sagt. Vi har så många bra fotbollsspelare att det alltid är roligt. Sedan tränar vi ju inte, utan det blir bara matcher. Jag har väl tänkt köra så länge jag orkar, men oftast blir jag svintrött efter en kvart. Jag ska försöka röra på mig lite mer, kanske borde jag vara med och träna med Edet oftare. Jag gjorde faktiskt det igår (läs i måndags).

Hur håller du kvalitetsmässigt?

– Alltså, jag gör inte bort mig. Jag kan lätt gå in och vara med, och då har jag inte sagt för mycket heller. Fast du behöver inte oroa dig, det blir ingen comeback. Men visst är det fortfarande kul att vara med.

Senaste lördagsintervjuerna:
4/4: Emilia Löfström
28/3: Simon Svensson
21/3: Annika Möller
14/3: Jörgen Hellqvist
7/3: Josefin Berg
28/2: Ali Mohammadian
14/2: Mery Jadan
7/2: Henrik Fridolvsson
31/1: Charlotte Selbekk
24/1: Martin Falk

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*