Lördagsintervjun: ”Jag kunde inte bli sämre än dem”


I veckans lördagsintervju är Marie-Louise Svanström gäst. Hon var sagolikt framgångsrik såväl som spelare och domare, och har dessutom blivit kvar bakom sportens kulisser. (Bild: Tomas Fasth)

Hon har blivit europeisk klubblagsmästare som spelare.
Och dömt en rad stora evenemang, däribland OS i Sydney.
Men även efter karriärens slut är Marie-Louise Svanströms fotbollspassion stark.


Stämmer det att du blev domare bara för att de som redan fanns var alltför dåliga?

– Ja, det står jag för. Jag tror att varenda kvinnlig fotbollsspelare från den tiden håller med och vet precis vad jag pratar om.

På vilket sätt var de dåliga?

– Genom sitt oengagemang: de tog inte kvinnliga fotbollsspelare på allvar. Det var verkligen så. Idag är det jättebra, även om det alltid kan bli bättre, men då var det katastrofalt, riktigt illa. Det var omöjligt att misslyckas med att bli domare efter det. Jag kunde inte bli sämre än dem. Sedan fanns det givetvis de som var jättebra, men de fick inte vi så ofta.

Hade du en naturlig fallenhet för domaryrket?

– Nej, det vet jag inte. När jag spelade så hade jag väldigt många åsikter och ville vara med och tala om vad som var fel i matcherna, om det skulle vara frispark och sådär. Det finns ju såna. Många domare sa till mig att ”då ska du bli domare istället”. Det var säkert sarkastiskt och inget de menade, men så blev det.

Du dömde din första match i damallsvenskan 1997, fyra år efter din debut. Det låter som en snabb resa?

– Nu får man ju ta min ålder när jag började i beaktning, jag var 32 år. Och jag hade spelat i typ 22 år, från gräsrotsvnivå upp till damallsvenskan, och hade en ganska bra erfarenhet både i livet och som fotbollsspelare. Därför var det inget nytt för mig. Fysiken hade jag, däremot var det regelkunskapen som gav mig en aha-upplevelse under utbildningen. Jag tänkte att det här kan jag, men icke sa nicke.

Du åkte till OS i Sydney 2000 som assisterande domare – är det karriärens höjdpunkt?

– Jag vet inte om jag kan ranka det, för det finns inga höjdpunkter när man är mitt i det. Det är en höjdpunkt att åka ut och döma en ungdomsmatch hos Göta BK, eller en dammatch i Åsaka, eller när man får ha herrarna i Sjuntorp. Allt har sin charm. Jag kan egentligen inte säga att någonting har varit bättre än det andra. Sedan är det väl inte alltid lika trevligt att döma vissa matcher, ibland kommer vi ju inte överens. Men man får ha förståelse för at spelare, ledare och publik är färgade.

Du slutade 2010 men jag har förstått att du ändå är i allra högsta grad aktiv inom domarklubben här i Trollhättan? På vilket sätt?

– Just nu är jag kassör här i domarklubben, men jag har haft de flesta posterna i styrelsen och hjälpt till där det har behövts. Sedan är jag distriktsinstruktör för Västergötlands fotbollsförbund och håller i olika fortbildningar från herr och dam ned till ungdom. Jag har bland annat steg 1-utbildningar med nybörjardomare som inte dömt alls eller kommit direkt från föreningslivet.

Det talas ofta om att det pågår en domarkris just nu. Hur allvarlig är den, skulle du säga?

– Den är ju riktigt allvarlig. Det är inte i år som den har varit värst utan den startade garanterat för redan 15 år sedan, utan att överdriva. Men vi har ändå löst det allt eftersom. Varför krisen blir mer påtaglig nu tror jag beror på att vi inte har samma domartyper längre som vi hade förr, och inte samma spelarklimat.

– Det är mycket tuffare och mer krav runtomkring på vad domaren ska klara av med löpningar och annat. Domarna nu orkar inte döma så många matcher som man får göra, och ska inte det heller. Sedan ställer inte ungdomarna upp på samma sätt som den gamla stammen gjorde. Har de match och det är något annat som pockar på deras uppmärksamhet så är inte matchen självklar, utan de kan lämna den för att göra det andra.

Du pratar om spelarklimatet – har du någon tanke kring varför det har blivit värre?

– Nej, jag vet faktiskt inte varför. Den här bristen på respekt för andra människor tycker jag väl egentligen finns i hela samhället, och därifrån har den kommit till fotbollen och idrotten också. Just det här med att man respekterar varandra och varandras uppgifter… jag tror att folk har blivit mer egoistiska, om man får lov att uttrycka sig så. Det fanns mer omtanke förr.

Är attityden från spelarhåll något man måste jobb på för att lösa problemet med domarbrist tycker du?

– Jag menar nog snarare själva samhällsattityden, för det handlar inte bara om spelare och ledare utan även om människor överlag. Vare sig det är spelare, ledare eller publik så uppför vi oss väldigt mycket sämre än vi gjorde förr. Då blir det de här konflikterna, och man ger sig inte utan fortsätter att stå på sig. En del inser till och med inte att de beter sig illa.

Om vi byter ämne: Jag har hört att du själv skulle döma en match för många år sedan och glömde korten. Så när du skulle visa det gula så tog du upp anteckningsblocket istället, utan att någon märkte det. Stämmer det?

– Ja, det har jag gjort. Jag tror att det var en allsvensk match i Göteborg eller någonting. Anteckningskortet var lite gult på ena överdelen och rosa längst ner, så det var bara att köra upp det i luften. Ibland regnar det ju så in i hoppsan när man dömer, så när man kommer in i halvlek och är som en genomdränkt katt så får man plocka ut allting och försöka byta tröja för att hålla värmen. Då tar man ju ut allt som är i fickorna: anteckningsblock, korten och så vidare. Just korten blev kvar i omklädningsrummet den gången.

Märkte spelarna det när du vevade med blocket?

– Nej, det gjorde de inte. Man drar ju upp det ganska snabbt och de brukar oftast inte tänka på färgen, så länge de inte ser något rött. Jag är inte den ende som har gjort det heller. Ibland får man lösa saker på plats.

Du har också dömt Zlatan i superettan. Vad minns du av honom från då?

– Ja, det var min första superettamatch: Gunnilse-MFF i Göteborg, vill jag minnas. Då var han med. Det hade precis börjat pratas om Zlatan men då var han fortfarande en liten valp, väldigt ung. Han var bänkad först och kom in sista 20 eller någonting. Han hade inte riktigt hittat formerna då, men det har han verkligen gjort nu.

Trollhättefotbollens mest framstående domare idag, Pernilla Larsson, har också sagt att hon har dig att tacka för att hon började döma.

– Jag fick inte in henne i domarverksamheten, men när hon väl var där så försökte jag givetvis att stötta henne. När jag hade matcher så såg jag till att ha med henne som AD så att hon fick åka med på många längre resor och känna på hur det är att träffa på de här spelarna och lagen. Det blir ju lite annorlunda när man kommer högre upp i serierna.

Känner du en stolthet inför det faktum att hon dömer under VM i Kanada i sommar?

– Ja, absolut gläds jag å hennes vägnar, men det är ju hon som har gjort jobbet. Hon har haft en fantastisk resa och är absolut värd den här upplevelsen i Kanada. Det är helt underbart. Nu handlar det bara om att hålla sig hel och frisk, och tänka sig för både en och två gånger innan man gör saker. Det gäller som sagt att vara så hel som möjligt innan man är på plats.

Vi skiftar ämne till din egen spelarkarriär, som också var framgångsrik. Du spelade i allsvenskan med Trollhättans IF och var bland annat SM-final, har jag hört?

– Ja, SM-finalen spelades mot Jitex, och för att vara Edsborg och TIF dam så kom det väldigt mycket folk på den första matchen – det spelades ju en hemma och en borta. Vi började hemma och det var 2 700 på läktaren vill jag minnas, det var väldigt mycket för damfotboll på tidigt 80-tal. Men där förlorade vi.

Det blev inget guld?

– Nej, vi fick silver. Men däremot är vi Europamästare för klubblag, det är ju en riktigt häftig merit.

Oj, det hade jag ingen aning om. Hur gick det till?

– Samma höst som vi mötte Jitex så kom en inbjudan till det vinnande laget i varje europisk damliga till en turnering i Frankrike någonstans. Jitex fick frågan, men de hade redan bokat träningsläger och allt var klart, så de tackade nej och då gick frågan till oss eftersom vi kom tvåa. Så vi åkte tåg genom hela Europa ner till Frankrike, och det är också en historia i sig. Men där vann vi i varje fall alltihop.

Är den segern det du är mest stolt över som spelare?

– Alla lag har ju sin historia. Jag har spelat i Herrestads AIF utanför Uddevalla, sedan blev jag värvad till Ljungskile och därefter kom jag till Trollhättan. Jag är stolt över alla tre lagen jag har spelat i, och sedan var det väl TIF som blev kronan på verket rent statusmässigt. Men jag spelade samtidigt fotboll för att jag tyckte att det var roligt, och inte för att det skulle vara stort på det sättet. Jag körde så länge som det höll.

Vad var roligast då – att vara spelare eller domare?

– Att spela, helt klart. Där hade man lagandan, sammanhållningen, träningarna ihop… ja, det var en livsstil, och jag hade förmånen att vara i ett väldigt bra lag med härliga lagkamrater som jag fortfarande har kontakt med idag. Vi hade homogena lag i alla mina klubbar; vi värnade och tog hand om varandra.

Kan du sakna något av det idag? Eller vad har för relation till sånt som hänt förr?

– Det är klart att jag minns vissa fotbollsplaner och matcher, men det är inte så att jag sitter och blir nostalgisk och blickar tillbaka på det viset. Man får små ingivelser och påminnelser ibland och tänker att ”just det, så gjorde vi då”, men det är inte mer än så. Det kanske kommer sedan när man sitter där på hemmet, haha!

Senaste lördagsintervjuerna:
16/5: Niclas Graff
9/5: Christian Hultberg
4/4: Emilia Löfström
28/3: Simon Svensson
21/3: Annika Möller
14/3: Jörgen Hellqvist
7/3: Josefin Berg
28/2: Ali Mohammadian
14/2: Mery Jadan
7/2: Henrik Fridolvsson
31/1: Charlotte Selbekk
24/1: Martin Falk


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*