Lördagsintervjun: ”Man får en kick av att göra mål”


Veckans gäst i Lördagsintervjun är IFK Trollhättans Christof Sjöqvist, som bland annat berättar om proffskarriären i Österrike, smeknamnet och besattheten av tv-spelet Fifa. (Bild: Jerry Lövberg)

Han har gjort 49 mål i division 6.
Och tvingats bli mer defensiv på grund av Josef Daoud.
Men allra mest känd är Christof Sjöqvist för en fotbollsutflykt i Österrike.

Berätta hur det kom sig att du flyttade till Österrike 2007 för att spela fotboll där!
– Det var väl lite olika anledningar, men till att börja med är min mor från Österrike så jag har dubbelt medborgarskap. De fick bara ha två utländska spelare och hade redan två, men jag kunde spela där som österrikisk medborgare. Morsan hade varit nere på någon släktträff och de frågade varför jag inte spelade där, och det var egentligen så det började.

– Jag hade precis gått från IFK Trollhättan till Kronogården och kört en säsong där. Vi gick upp i trean första året och jag tror att jag var den förste på tio år som gjorde mer än tio mål i IFK, så det gick väldigt bra för mig. Men så fick vi en ny tränare och hårdare konkurrens så där hamnade jag väldigt långt ner i rangordningen. Jag tror att jag var, typ, niondeval som forward ett tag.

Men du åkte iväg och provspelade först med FC Nassfeld Hermagor?
– Jag var nere sommaren 2007 men sedan hade jag några grejer hemma i Sverige som jag inte ville missa, så vi kom överens om att jag skulle åka ner i september, eftersom serien börjar på hösten i Österrike. Beslutet tog jag efter sommaruppehållet.

Jag har förstått att du gjorde ett starkt intryck där?
– Ja, men det var en liten kulturkrock på ett sätt. Det var väldigt annorlunda i stort får man säga. Träningarna var inte så jätteuppstyrda, det var väldigt lite genomgångar och sånt. Sedan är det ganska mycket pengar som man lägger på fotbollsföreningarna därnere, men inte på bollar. Alla fick ta med sig sina egna bollar, och pengarna gick till spelarna istället. Sedan var det inte så hårt tempo på träningarna direkt och inte så svårt att briljera heller. Tränaren tyckte att jag var bra, och jag kände mig i ganska bra form också.

Vad var det för division?
– Det var som division 3 eller 4 här, men kvalitén är väldigt svår att jämföra efter mina matcher där. Jag tror att det blev 17 matcher och fem mål, så det gick inte alls så bra som jag hade hoppats. Jag fick också en chock av spelsystemet – alla spelade 5-3-2 med libero och två backar som punktmarkerade anfallarna. Jag hade en spelare som redan från avspark bokstavligen höll i mig under matchen, ända fram till han bytte och någon annan tog över.

– Det var långsamt spel. Jag spelar ju gärna med få tillslag, men här kändes det som att det tog fem minuter för bollen att komma från libero till anfallet ibland. Samtidigt var det väldigt fult spel och många knep. Det var inte så hårt, utan mer fula tacklingar och armbågar och sånt.

Stämmer det att du gick under smeknamnet ”Schwedenbombe”?
– Haha, det vet jag inte om det stämmer, men det fanns ju ett rykte om mig redan innan jag kom ner. Första matchen jag spelade var ett derby i samma dal. Det var kanske tio minuter bilväg mellan de här dalarna, lite som mellan Trollhättan och Vänersborg eller Lilla Edet. Då var det någon i publiken som skrek: ”Åk hem till Ikea igen”, fast med skämtsam ton. Vi stod bredvid och bara skrattade. De visste tydligen att någon svensk skulle komma. Men ja, vi vann matchen och jag gjorde mål så det var en bra start. Men jag hade ändå svårt att anpassa mig.

Kände du dig som ett utlandsproffs därnere?
– Jag tjänade i alla fall mer där än jag gör här som student. Jag hade gratis boende och pengar per match, plus fria resor fram och tillbaka till Sverige ett par gånger. Jag jobbade även vid sidan av och hade det ganska bra ställt. Eller bra och bra, men bättre än jag har nu i alla fall.

Du pratade om kulturkrockar – fanns det några fler märkliga saker du upplevde?
– Man hade ju alkoholservering på varje arena och vi hade en ganska fin anläggning med läktare. Ibland kom Bundesligalag dit och hade träningsläger inför sina seriepremiärer, som Borussia Mönchengladbach och Köln. Men just det här med alkoholen gav ju lite bättre stämning på ett sätt. På gott och ont. I derbyt jag pratade om så blev en spelare utvisad, och när han gick ut genom spelargången så var det någon som hällde en öl över honom. En gång fick jag också en utskällning av en supporter som tyckte att jag hade spelat dåligt. De sa verkligen vad de tyckte.

Vad var orsaken till att du sedermera åkte hem då?
– Egentligen hade jag redan från början bestämt att jag skulle köra en säsong, om inte något oförutsägbart hände. Det var mer en prova-på-grej. Jag har faktiskt varit lite sugen på att åka ner och köra igen, men det är ju ett litet beslut att ta. Det är väl inte aktuellt nu när jag är skadad heller och börjar närma mig 40, haha!

Du är ju mest förknippad med IFK Trollhättan, som du spelar för just nu. Är det två gånger som du har fixat uppflyttning till division 3 med det laget?

– Ja, två gånger. Jag kom hem 2008 och körde höstsäsongen och gjorde nog nio mål på elva, tolv matcher. Då hade Issa (Daoud) tagit över som tränare. Efter det blev konkurrensen för hård och jag har nog inte gjort någon bra säsong sedan dess. Nu är jag ju ändå inne på tionde säsongen i rad i IFK. Jag har väl aldrig haft några tankar på att bli någonting, de försvann tidigt.

– När jag gick till Kronogården var jag på väg att sluta egentligen. Det var det eller att gå till ett annat lag, jag spelade ju i TBIS fram till jag var 19. Jag var ett år i A-laget men gjorde aldrig några seriematcher. Tränaren ville ha mig som vänsterback, och det ville inte jag. Det var ju tuff konkurrens i anfallet – Daniel och Anders Lennartsson, Morgan Hansson…

Men du hade ett sjukt facit i Kronogården?

– Ja, jag hade en säsong där jag gjorde 49 mål på 22 matcher i division 6. Det var ganska roligt för vi kom i mitten av tabellen och gjorde väl 90 mål, men släppte in 80. Vi var inte så jättebra, i alla fall inte defensivt. Jag spelade tre säsonger där, två i division 5 och en i sexan. Men jag ska erkänna att det var lite surt att jag inte kom upp i 50 mål… Jag gjorde ”bara” tre i sista matchen, tyvärr.

Du verkar gilla att göra mål? Jag har hört att det blev rätt många även i inlinehockey…

– Vi hade en förening (Trollhättan Tigers) jag och brorsan och några andra, det var också anledningen till att jag gick till Kronogården när jag var 19, 20. Jag ville ju inte lägga så mycket tid på fotbollen. Där gick det väldigt bra, och ja, det är alltid skönt att göra mål. Man får något slags kick, det får man. Men jag tar väl kanske lite för mycket defensivt ansvar nu, betydligt mer än förr.

Det är något som förändrats genom åren?

– Ja, på den tiden när jag spelade ihop med Josef (Daoud) så hade han inte så bra kondition, så jag fick ju ta det mesta jobbet hem…

Jag har även pratat med en lagkamrat till dig som säger att du ”spelar Fifa hela nätterna”. Stämmer det?

– Ja, det ligger nog lite i det. Har jag tid så tycker jag att det är kul att spela tv-spel. Jag är ju med i en podd, GeekPodden, och det är en av mina nördgrejer just: Fifa men även Football Manager. Vad gäller nörderiet så hade vi inte internet förr och alltid när man startade upp en karriär så ville man ha de senaste laguppställningarna och kunde sitta i flera dagar innan vi började spela. Vi skrev upp alla byten, kollade text-tv varje kväll och fick tag på den informationen. Det är lite lättare med internet, nu kan man ju till och med ladda ned den senaste patchen.

Du håller fortfarande koll på statistiken har jag hört?

– Ja, statistik, men inte Fifa. Det är nog mer sportstatistik generellt. Även i inlinehockeyn var jag väldigt noga med att alla poäng blev rätt, framförallt när man var liten och vi hade turneringar i Strömslund. Efter att jag hade gjort mål eller assist så åkte jag ut och själv skrev upp så allt blev rätt. Men det kan vara för att det handlade om mig själv, haha!

Vi var inne på skador förut, och det verkar ha blivit en återkommande grej för din del?

– Ja, de har kommit en efter en nu. Jag kan inte säga exakt när det började, men kanske 2011 eller någonting. Då började det med foten, sedan fick jag problem med ljumskarna, sedan foten igen och därefter en vridning i knät, och ljumskarna igen. Så det var lite segt. Säsongen efter (2013) spelade jag några matcher på hösten, men man hade ju tappat i kondition och säkert gått upp tio kilo sedan de första ljumskproblemen. De har jag heller inte blivit av med sedan dess, så det kanske är därför jag är skadad? Jag är lite för tung? Haha!

– Sedan när ljumskproblemen var borta så fick jag problem med höften ett tag, och förra säsongen var det något konstigt som hände med lårets baksida vid tre tillfällen. Jag fick aldrig någon riktig kontinuitet, och inget av problemen har jag kunnat fixa hos någon sjukgymnast.

Det är inte hjärnspöken då?

– Jag har funderat på det, men jag tror faktiskt inte det, haha. Det ska det nog inte vara. Eller: det kan det inte vara.

Har det alltid varit självklart att försöka ta sig tillbaka och få spela fotboll igen?

– Ja, det känner jag ändå. Jag vill hålla igång med något jag tycker är kul, och jag trivs väldigt bra i IFK som förening. När jag gick dit så var det lagom seriöst och en skön stämning, och det är det fortfarande. Även om man kanske inte har mer än fotbollen gemensamt med sina lagkompisar – ja, vi pratar ju inte om så mycket annat heller i och för sig – så är det ändå kul att vara med i det sammanhanget.

Så du har alltså bestämt dig för att komma tillbaka?

– Ja, absolut. Så länge man får vara frisk, tänker jag. Förhoppningsvis kan jag spela i år, men det blir inget före sommaren. Det hade i alla fall varit kul att spela någon match, så att man kan säga att man har spelat matcher tio säsonger i rad…

Bara för att återknyta till din statistiska böjelse?

– Ja, det är ju så. Jag mår lite dåligt över att jag inte har koll på de senaste säsongerna eftersom jag inte har spelat så mycket. Tidigare har jag skrivit upp alla säsonger, så nu får man en liten klump i magen när man tänker på det. Som tur är brukar det ju gå att få tag på allt sånt på internet. Det var värre förr när man inte hade skrivit upp något.

Till sist: Är det något vi har missat nu när vi har gått igenom ditt liv lite kort?

– En rolig sak man kan ta upp är ju att han som tog över som forward efter mig i Hermagor heter Sebastjan Cimirotic och han har spelat VM (2002) för Slovenien, och gjorde till och med mål där. Så de fick en fullgod ersättare, kan man säga, haha! Han är 41 år idag och spelar fortfarande kvar. Han har varit i Lecce bland annat, och de har ju råd att köpa in spelare, så jag kan tänka mig att han lever ett gott liv därnere.

Senaste lördagsintervjuerna:
23/5: Marie-Louise Svanström
16/5: Niclas Graff
9/5: Christian Hultberg
4/4: Emilia Löfström
28/3: Simon Svensson
21/3: Annika Möller
14/3: Jörgen Hellqvist
7/3: Josefin Berg
28/2: Ali Mohammadian
14/2: Mery Jadan
7/2: Henrik Fridolvsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*