Lördagsintervjun: ”Man ska inte begränsa sig”


Veckans gäst i Lördagsintervjun är den förre anfallsstjärnan Gustaf Andersson, som bland annat berättar om sin beundran för Frank Rosendahl, den hårda träningen i Trollhättans FK och när han blev jagad av en kamel vid Lunnevi i Grästorp. (Bild: Bengt Nilsson)

Han fostrades i Trollhättans BoIS, men fick sitt genombrott i TFK.
Till slut blev det också många allsvenska matcher för Gustaf Andersson.
Men karriärens främsta minne var ändå en skenande kamel på Lunnevi.

Om vi går tillbaka till tiden i Trollhättans BoIS, och jag tänker på en match mot Gauthiod. Vad säger du då?
– Haha, du har pratat med Magnus (Larsson), va? Det var egentligen min debut i division 4 och ”Chrille” Larsson tränade BoIS. Jag började på bänken och var helt klart nervös, det var ju min debut i seniorsammanhang. Bredvid gräsplanen var det ett stort cirkusevenemang och jag sprang där och värmde upp lite smånervös, när jag vänder om och har en skenande kamel bakom mig! Det är lite ovanligt att sånt händer, haha!. Pulsen gick verkligen upp hundra procent, så det blev en effektiv uppvärmning. Att bli jagad av en kamel i sin seniordebut är ju lite ovanligt.

Det måste vara det märkligaste du har upplevt i anslutning till en fotbollsmatch?
– Ja, det måste det nästan vara. Det är nog svårt att hitta något märkligare på den nivån…

Du bytte till TFK i relativt tidig ålder. Var det kontroversiellt på den tiden att gå från BoIS till en klubb i samma stad?
– Det tror jag inte. Jag var ingen etablerad spelare heller. Magnus gick samtidigt och han var stjärna i BoIS, så då var det en annan grej. Jag var en junior som inte hade levererat någonting, så jag uppfattade det inte som kontroversiellt.

Men du hade problem med skador under första säsongen?
– Under ungdomstiden så växte jag sent. Jag var liten och snabb och växte senare än andra och blev 1,88 till slut, och det tog ett tag innan musklerna hängde med. Det är ju samtidigt bra att det inte bara går spikrakt heller, utan det gäller att ha beslutsamhet även om det inte går så bra och man växer lite långsammare och drar på sig lite skador. Då var ju träningen tuff också.

Ja, tränaren Morgan Lööv var känd för sin hårda träning. Men det verkar ha varit något som passade dig väldigt bra?
– Det är klart att kroppen behövde tid att vänja sig, men jag sa till Morgan när jag träffade honom för några år sedan att jag har honom att tacka för mycket. Man lärde sig den här tuffheten och att ta det jobb som behövs för att springa i 90 minuter och klara av hård träning. Det var en bra skola även om jag inte spelade så mycket i början.

Din förre lagkamrat, Mikael Råstedt, har berättat du var extremt snabb och spänstig. Han sa att ni hade en trestegsövning på STIP där du säkert vann med ett par meter. Minns du det?
– Han överdriver i vanlig ordning, Råstedt. Men jag var väl liten och snabb då, och fick ett hyfsat steg trots att jag blev så pass lång som jag blev, om man säger så.

Du sägs också ha varit grym på träningarna, men samtidigt haft svårt att få ut samma kvalitet på match till en början. Känner du igen dig i det?
– Det kanske var så? Jag spelade inte så mycket i början heller, och jag hade några år när det gick lite upp och ner. Det ligger säkert något i det, men på något sätt var det också en bra skola att det inte gick spikrakt utan att man fick köra på ändå.

När kände du att det släppte på riktigt?
– Det var väl egentligen när jag fick Frank Rosendahl som tränare. Jag har haft många olika tränare på alla nivåer, men han är den bäste.

Vad var det som var så bra med Frank?
– Jag spelade ofta yttermittfältare då och det var han som gjorde om mig till forward. Sedan hade han också en klar och tydlig spelidé och fick med sig laget på ett bra sätt. Jag minns Trestadsmästerskapen när vi spelade i division 3 och skulle möta Ljungskile i final, som då låg i allsvenskan. Frank sa helt iskallt att vi var minst lika bra som dem och kunde vinna. Alla som var där tänkte ju att ”det här går inte”, och det är ingen solskenshistoria heller för vi förlorade med 0-1. Men samtidigt säger det lite om Frank och hur han fick oss att tro på oss själva. Med honom hade vi två väldigt framgångsrika år.

Din gamle lagkompis Magnus Larsson mindes själv en situation i en cupmatch mot Halmstad, där du gick upp i luften och lurade bort Tommy Jönsson med en enkel fint. Då satt även Västra Frölunda på läktaren. Tror du att det var då de bestämde sig för att slå till?
– Jag var där och provtränade också, så de hade nog följt mig över en tid. När vi mötte Halmstad spelade vi också i division 3, men vi trodde ändå att vi kunde slå dem – ett av Sveriges bästa lag, med Fredrik Ljungberg i truppen. Jag gjorde en okej insats och fick ju synas i ett annat sammanhang än i serien. Tom Prahl tränade dem och när jag pratade med honom många år senare– och nu ska jag inte framhålla mig själv – så kom han ihåg mig från just den matchen.

Du har sagt att det ändå var positivt att slog igenom så sent, för då hann du utbilda dig?
– Jo, det var en fördel. Unga spelare som är talangfulla idag har inte samma tålamod. Spelar man i mindre föreningar, oavsett om det är Trollhättan eller Västra Frölunda, så har man tid att skaffa sig en utbildning. Ingen spelar fotboll under hela livet, till och med Zlatan ska väl göra något efter att han har slutat. Oavsett vad folk säger så hinner du med det även om du spelar på heltid. Det är jättebra att ha med sig en utbildning.


(Bild: Bengt Nilsson)

Efter Västra Frölunda gick du till IFK Göteborg. Var du överraskad över att det gick så bra där?
– Det var ändå ett lagom steg. Jag hade vunnit södettan med Frölunda och det blev en bra övergång till elitspel med Frölunda och Göteborg. Det är lätt att säga att man tror på sig själv och att det går bra om man spelar i ett bra lag, men jag hade ändå erfarenhet av att spela i allsvenskan i två år när jag kom till Göteborg. Samtidigt är det klart att det var skillnad mellan de två klubbarna. I Frölunda var det ingen som förväntade sig någonting och det var inte så mycket folk som stöttade eller skrev om oss. I Göteborg var det något helt annat med intresse och press. Jag tänkte faktiskt inte så mycket på det, utan gick bara ut och spelade. Sedan underlättade det att man spelade i ett bra lag.

Kändes det bittert att lämna IFK på grund av vad som utmålades som en kontraktstvist?
– Det är som det är. Min tanke var att IFK Göteborg ändå skulle vilja vinna allsvenskan, men jag kommer inte ihåg om de kunde svara på det riktigt, och vad som skulle hända med satsningen. ”Vi kan inte svara på det just nu men vill ändå att du bestämmer dig”, sa de ungefär. Jag blev såld och gick inte som bosman, så jag kände ändå att det var skönt att föreningen fick ersättning för mig, precis som Frölunda fick från Göteborg.

Är det viktigt att vara i en klubb med ambitioner och som vill vinna titlar?
– Det är klart att man vill spela i lag som vill vinna serien och där klubben satsar. Så var det med Helsingborg också – de satsade på serien och det ena och det andra, men sedan var de 65 miljoner back efter några månader… Men det är klart att man vill spela i lag som vill vinna, det kvittar om det är division 3 eller allsvenskan.

Kändes det tråkigt att behöva avsluta karriären på grund av knäskada?
– Det var inte riktigt så. Jag slet av korsbandet veckan före premiären 2007 och sedan var jag rehabiliterad och klar, så mitt knä var friskt. Däremot fick jag inte kontrakt med Helsingborg, utan jag kunde ha spelat i andra lag i Sverige, men då valde jag att ta ett civilt jobb istället. Mitt knä är så bra att jag kan spela nu också egentligen.

Hade du några anbud från större klubbar under karriären, kanske till och med från utlandet?
– Genom åren har jag haft… ja, jag vet inte hur konkret det har varit, men möjligheten att gå till vissa lag i Norge och Danmark. Inget utanför Norden. Men om du spelar i stora föreningar i Sverige som har höga ambitioner och är duktiga så får det vara storklubbar i andra länder om det ska vara intressant. Nu var det inte de stora drakarna utan andra klubbar, och det kändes inte lockande på samma sätt. Jag ville inte spela utomlands till varje pris, utan det kändes mer rätt att stanna kvar i svenska föreningar.

Jag läste någonstans att din svaghet var att du var för snäll. Håller du med om det?

– Det tror jag inte. Ofta är det media som målar upp spelare som coola när de får många varningar. Jag tycker mer att det handlar om att de är för långsamma eller går in i fel situationerna. Snäll var jag väl inte, men inte ful heller. Det handlar om att kunna spela tufft, och där har jag lärt mig mycket av Jonas Häger, som var lagkapten i TFK. Han var en fantastisk förebild både som spelare och person. Jonas spelade tufft men inte fult.

När du slutade sa du att höjdpunkten genom åren var alla derbyn. Finns det något speciellt du minns från tiden i Trollhättan?

– Det är lätt att säga när man gör mål själv, men det var något visst med matcherna mellan TFK och IFK. Det var väl det året vi vann med 1-0. Generellt sätt var det bra stämning och blev lite tryck i stan under de här derbymatcherna. Men det är klart att det är lättare att komma ihåg de matcher där man vann, istället för de många 0-0-matcherna mot IFK.

Hur mycket följer du den lokala fotbollen här i Tvåstad idag?
– Jag tycker att den är jättekul att följa. Magnus är ju den jag har pratat mest med, och jag var faktiskt hemma och tittade på när FCT mötte Blåvitt. Det var lite roligt. Då hade Magnus ett arrangemang i pausen och vi sa, när Blåvitt ledde med 2-0, att FCT verkligen trodde att de kunde vinna det här, och jag tog parallellen om när jag själv spelade. Trots att de spelade i division 2 och låg under med 0-2 så trodde de att de kunde slå Blåvitt.

– De fick 2-2 till slut och mentaliteten hos spelarna var så kul att se. Magnus Larsson är ju en jätteviktig person för hela föreningen, för att få upp intresset. Och efter det är ju den viktigaste personen Stefan Vennberg, som är en otroligt skicklig och duktig person.

Man pratar ofta här om Trollhättefotbollen och dess satsning mot att nå eliten. Tror du att staden kan få upp ett lag i superettan eller högre så småningom?
– Man ska inte begränsa sig. Skillnaden är inte så stor, utan det mesta sitter i huvudet. Känner man att det är jättestor skillnad att möta ett superettanlag så blir det också det på något sätt. Jörgen (Ericson) känner jag inte på samma sätt, men jag vet att Stefan är helt rätt tränare för att få spelarna att tro på möjligheterna. Det är klart att man får se till sin plats i näringskedjan och vilka spelare som kan värvas, men som det är just nu så är Trollhättan en fantastisk plats att utvecklas på för att ta nästa steg. Både då som nu. Det är mer värt än pengar på den nivån.

Efter karriären har du också engagerat dig som fritidspolitiker, med idrotten och föreningslivet som hjärtefrågor. Vilka är de viktigaste punkterna för fotbollen i framtiden?
– Ur ett politiskt perspektiv så är det att idrotten får den status som den förtjänar. Det finns ett samband mellan fysisk aktivitet och inlärning, och jag ser det som fundamentalt att skolan tar till sig det. Se bara på Danmark, där alla elever får 45 minuter motion varje skoldag. Där har man sett att det gör så att man blir bättre i matematik, till exempel.

– I fotbollen är du också viktigt att du har bra tränare. Jag tror att det är 600 000 personer som jobbar ideellt i föreningslivet, och det är viktigt att de uppskattas. Det är en nyckel att vara rädd om och ta hand om och rekrytera föreningsledare. De är navet i hela rörelsen, som jag ser det.

Jag vet att du har gått några tränarkurser på senare år. Har du haft något tränaruppdrag ännu?
– Där får man ju göra en värdering över hur mycket tid man kan lägga. När jag slutade i Helsingborg så tittade jag inte ens åt fotboll på fem år, jag var trött på det. Nu har jag gått fotbollsförbundets två kurser och hjälper till som assisterande tränare i Landskronas juniorlag. I år har jag dock bara varit där en gång i veckan, förra året blev det lite mer. Vi möter bland annat Trollhättan i juniorallsvenskan, och där är Mats Persson, som jag spelade med i TFK, assisterande tränare, så det är lite roligt. Det är i alla fall kul att vara delaktig och hjälpa unga talanger på en hög nivå framåt, och att fortfarande ha kontakt med fotbollen.

Skulle det vara intressant att träna ett ”eget” lag i framtiden?
– Det är klart att jag lockas av det, men hur mycket tid vill man lägga? Tre, fyra, fem dagar i veckan? Det är också sånt man måste tänka på. Men det är klart att jag tycker att fotboll är kul och vill vara delaktig på något sätt. I vilken omfattning får vi tar när det väl kommer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*