Krönika: Fotbollen lever i förnekelse

Fotbollen är fylld av känslor.
Den charmar, engagerar och entusiasmerar.
Men samma känslor håller också på att leda till dess undergång.

Om fotbollen vore en patient så hade den diagnosticerats med självskadebeteende. Den ser problemet, men inte sin egen roll i det hela. Den vet inte heller sitt eget bästa, utan fortsätter att leva i konstant förnekelse.

Och nu står vi plötsligt vid ett vägskäl – antingen ska patienten ges livsuppehållande vård eller dödförklaras.

Bollen ligger helt hos er spelare, ledare och supportrar.

Den rådande domarkrisen är nämligen en konsekvens av det karga klimat som råder såväl på som utanför planen, och där sociala medier – precis som den förre rättskiparen Niklas Haglund berättade häromdagen – får allt större relevans.

Samtidigt, tror jag, bottnar själva frågan i en orimlig förväntan på hur domare, oavsett nivå, ska agera. Och i vilken utsträckning de ska tillåtas att göra fel.

En bekant till mig försökte en gång överföra situationen till företagsvärlden. Tänk om du, i egenskap av chef, har 22 anställda samt ett dussintal frilansare. Du bestämmer, men samtidigt är du medveten om att de lär göra allt i sin makt för att lura dig och påverka dina beslut.

Allt du gör granskas, in i minsta detalj.

Dessutom har du inte lyxen att låta svåra frågor vila över natten. Besluten ska tas där och då, och någon acceptans för att just den sortens spontanitet kan påverka dess utfall finns inte.

Jag hoppas att ni själva inser orimligheten i att en domare ska vara helt felfri, och i min värld är det en av de saker som bidrar till sportens charm. Trots sina gamla anor tillåts fotbollen fortfarande vara oberäknelig och mänsklig.

Men krisen är också ett tecken i tiden. Det individualistiska samhället har triumferat, och det märks inte bara vid nyrekryteringen av domare, utan också när föreningar ska jaga ideella krafter. 

Lagsporten har således blivit en ”jagsport”. 

Vad kan vi då göra för att öka utbudet av domare? Först och främst handlar det om att behandla dem med respekt och förståelse, både på internet och i ”verkligheten”.

Ett stort ansvar ligger också på föreningarna, vilket Fredrik Isacson på Västergötlands fotbollsförbund betonade i vår intervju med honom.

Här handlar det – i mitt perspektiv – om att utveckla spelarnas befintliga regelkunskaper, diskuterade vad som är korrekt uppförande på och bredvid planen, och låta dem själva pröva på att utöva domaryrket.
Kanske bör även föräldrarna involveras.

Känslorna måste även fortsättningsvis få finnas inom fotbollen, men de måste kontrolleras och kanaliseras på rätt sätt.

Premisserna är nämligen enkla:

Utan domare, ingen fotboll.

Fotnot: Detta är del 3 i TTELA-sportens artikelserie om domarsituationen i Västergötland.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*