Krönika: En sadistisk säsong

Följande text innehåller spår av bitterhet, skam och ånger.
Känsliga läsare varnas således.
Det här är nämligen en krönika som skrivits i rent terapeutiskt syfte.

Aldrig har den lokala fotbollen mått så bra som den gör nu, åtminstone i ett bredare perspektiv. Sju klubbar – FC Trollhättan, Skoftebyn, Trollhättans BoIS, Hjärtum samt Åsebro på herrsidan, Vänersborgs IF och Trollhättans FK/Halvorstorp bland damerna – vann nämligen sina serier.

Det har aldrig hänt förut, och lär knappast hända igen.

Ändå står jag här med bister uppsyn och slås av hur sadistisk fotbollen kan vara. Själv representerar jag ju den motsatta gruppen: de som misslyckats.

Trollhättans FK, med mig som kapten, åkte ur division 4, säsongen efter att uppflyttningen säkrades. För ett år sedan var det vi som stod där och sprutade champagne på varandra, blev onyktra och agerade som om vi ägde världen, trots att vi bara vunnit en gärdsgårdsserie i fotboll.

Nu är det istället status quo. Uppflyttningen och nedflyttningen tar ut varandra, och därför står vi på samma plats, lite äldre och en oönskad erfarenhet rikare. Och jag tänker på hur jävla otacksam den här sporten är.

Man tränar i ur och skur. Står över fester och kalas, eftersom de krockar med fotbollskalendern. Spelar trots att kroppen värker och förkylningar fyller en med oro. Och missar värdefull tid med familj och (ej fotbollsutövande) vänner.

Och vad får man för det? Jo, en säsong som avgörs – till vår nackdel – av en enda boll, och som förlängs med tre veckor innan den resulterar i ofattbar besvikelse. Sadism, som sagt.

Fotbollen är med andra ord inte bara svart eller vit, den kan också vara beckmörk.

Problemet är väl att man bryr sig för mycket. Och saknar perspektiv. Vad är egentligen det här när folk i ens omgivning samtidigt mördas på grund av sin hudfärg, och asylboenden bränns ner i en takt som saknar motstycke? Exakt, ingenting.

Ändå lever man med dessa snäva murar runt sig, och med likhetstecken mellan ord som ”livskvalitet” och ”fotbollsframgång”.

Det är tragiskt, jag vet. Men så är man inte heller mer än människa:

Man gläds oproportionerligt mycket när det går bra, och tvärtom när framgången uteblir.

Men en sak vet jag: jag och TFK, vi kommer igen.

***
Före gårdagens kvalmatch mellan Råda och TFK, där vinnaren fick en division 4-plats, hölls en tyst minut för offren i skolattacken. Och jag fann mig själv med en tår i ögonvrån.

Allt det här har nog påverkat en mer än man egentligen vill erkänna.

***
Det händer mycket i silly season-sammanhang just nu, och det är inte bara klubbar som kontaktar spelare, utan emellanåt också tvärtom.

Jag vet bland annat en lokalt hemmahörande spelare som själv hört av sig till flera föreningar högre upp i systemet och erbjudit sina tjänster. Gemensamt för de flesta är dock att de har tackat nej. Vem det handlar om? Nej, det får nog förbli en hemlighet.

***
För egen del står det förresten klart redan nu att det blir en fortsättning i TFK nästa säsong. Några klubbar har hört av sig, men hjärtat (och gångavståndet till Stavrelunds IP) fick avgöra.

Dessutom lockades jag av möjligheten att få möta Hjärtum för första gången i livet. Typ.

***
Till sist: fortsätt gärna att tipsa mig under vintern – om provspel, rykten och officiella värvningar. Allt är av intresse.

Och självklart är mina källor alltid anonyma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*