Krönika: Ge oss en försäsongsfest, FCT!

Startskottet för fotbollssäsongen 2016 har redan gått.
Men då handlade det bara om knallpulver.
Det riktiga krutet har sparats till idag.

Februari är i ärlighetens namn en osexig fotbollsmånad, särskilt som utövare. Den kräver inte bara extra många svettdroppar, utan också betydligt fler lager med kläder och större sinnesfrid. Om det är vid någon tidpunkt som agnar sållas från vete så är det här.

Och mitt i allt detta ska FC Trollhättan alltså möta allsvenska Gefle i Svenska cupen.

Det är inte direkt champagnefotbollens främsta försvarare som gästar Edsborg – vilket lagets träningsresultat indikerar, med noll gjorda mål på tre matcher – men Trollhättepubliken får ändå 90 minuters tête-á-tête med en representant från det elitfotbollssällskap som man så gärna vill bli medlem av.

Det kunde förvisso ha blivit en bättre lottning (Häcken och Brommapojkarna återstår i gruppen), men också en sämre. Med tanke på fjolårets jackpott – då FCT parades ihop med IFK Göteborg samt Ljungskile – var det emellertid bara naturligt att säsongens upplaga skulle bli lite mer neutral, lite mindre glittrig.

Istället för Håkan Mild på läktaren så får vi Hasse Berggren. Istället för Tom Pettersson på planen så får vi Jonas Lantto.

Det säger väl det mesta.

Samtidigt blir det ändå en liten försäsongsfest. Trollhättans Stad bjussar på fri entré, extra läktare omgärdar Edsborgs konstgräs och det bör – tycker jag – rendera i en åskådarsiffra som passerar tusenstrecket.

Det är ju ändå ett framtidsoptimistiskt FCT som formerar sig på den ena planhalvan. Vinterns värvningsräd – Agon Beqiri, Richard Ekunde, Paul Khajo, Andreas Schmidt och Kenan Mehovic – imponerar på mig, liksom det faktum att man i en timme pressat tippeliga-laget Sarpsborg, och dessutom hunnit besegra Örgryte från superettan.

Än så länge råder total harmoni, och den ska man njuta av. FCT-truppens hårda konkurrensvillkor lär märkas av förr eller senare – såväl negativt som positivt – och division 1-äventyret blir knappast någon dans på rosor, med segrar i var och varannan omgång.

Men vi backar tillbaka bandet till nutid, och konstaterar att det är en massiv bedrift att ha tagit sig hit, till Svenska cupens gruppspel, för andra året i rad. Det påminner en aning om Malmö FF:s Champions League-resa, där tillsynes oöverkomliga hinder passerats, gång på gång.

Ifjol – mot ”Blåvitt” och LSK – fick vi också se ett fragment av den viljestyrka och kvalité som gav tio raka segrar under seriens inledning, och som slutade i uppflyttning. Ingen kräver samma tecken nu, ingen press existerar.

Men en fest, det förväntar jag mig likväl.

***
Gefle då? Jag har faktiskt bevakat laget i allsvenskan ett par gånger för Gefle Dagblads räkning. Lantto, som nämnts ovan, är en favorit, precis som Johan Bertilsson.

Men störst av dem alla? Tshutshu Tshakasua. Svensk fotbolls bästa namn.

***
Min stora farhåga kring detta FCT är annars den stora betydelsen av Josef Daoud. En skada på anfallaren skulle vara en sportslig tragedi för laget, som annars har få spelare med kapaciteten att göra över tio mål i ettan.

Nej, som sportchef i FCT – med en ambition att hamna på övre halvan – så hade jag nog ändå sonderat marknaden.

***
Inget ont om Fredrik Larsson och Gabriel Bilan, som är två kapabla forwards med framtiden för sig. Men i de här sammanhangen har de fortfarande ändå en del att bevisa. Apropå stycket ovan.

Eller så får de helt enkelt motbevisa mig. Det vore också trevligt.

***
För mitt Trollhättans FK inleds tävlingssäsongen idag, och även här är glamouren påtaglig då vi gästar Södra Härene i DM. Eller ”vi” och ”vi” – jag har ju bara gjort något enstaka pass i år, och haft en minst sagt stabil inledning på året:

Först rehabilitering för en svårläkt fotskada, sedan diagnosen Raynauds syndrom, som är en överkänslighet mot kyla, och till sist fem veckors förkylning på det.

Vek är bara förnamnet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*