Throwback Thursday: Fallet i Falkenberg

Throwback Thursday är ett segment som jag själv älskat redan från starten, och jag hoppas att ni också har fattat tycke för det.

Sedan är det ju så att vissa minnen kan vara roliga, andra tråkigare.

Den här veckan är det nämligen en (lååång) historia av den sistnämnda sorten som står på agendan. Och laget i fokus är inget mindre än FC Trollhättan, som var i färd med att kvala till superettan i början av det nya millenniet.

Njut av historien – det är nostalgi på hög nivå!

SPO-1fct11

19 oktober 2002. (Bild: TTELA)

Andreas ”Kärna” Ramm (då Kristoffersson) berättar:

”Det som etsat sig fast hårdast från det året är ju försäsongen, den fysen vi gjorde. Det var det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Helt galet! Jag trodde inte att det var sant. Första tecknet på att vi var så fysiskt starka som vi var kom när vi mötte Skärhamn hemma i division 2. De var erkänt fysiska och jobbiga att möta, men redan efter 25 minuter stod de och pustade och var helt slutkörda. Sedan spelade vi inte direkt någon fin fotboll, utan det var långbollar mot (Fredrik) Westman och sedan vidare till mig.

Efter det rullade det på, inte minst för mig. Det blev inte mål i varje match, men varannan. Träningen lade grunden till min bästa säsong någonsin, både fysiskt och spelmässigt var vi vassa. Efter våren låg vi också i topp och kände att det kunde bära hela vägen. Sedan kom sommarmatcherna och om jag inte minns fel så gjorde vi bra insatser mot både Millwall och Las Palmas. Det är få lag av den divisionstillhörigheten som kan göra det. Till och med Torbjörn Nilsson sa ju att det var det bästa division 2-laget han hade sett. Det är ingen dålig kritik.

Sedan spann vi vidare på det. Vi gick på någon plump emellanåt men vi hade flytet att förlora i ’rätt’ matcher det året. Vi blev aldrig riktigt pressade. Det var exempelvis en match som vi torskade när vi ledde serien med tre poäng, och Gais hade kunnat komma ikapp oss men förlorade ett derby, det var nog mot Lunden. Då var det fem omgångar kvar och vi kände att vi hade det rätta flytet. Det var överhuvudtaget mycket som var positivt det året, och allt var nästan bäddat för FC Trollhättan. Vi gick in i kvalet mot Falkenberg och kände att vi skulle lösa det här.

Sedan kommer vi till de där två matcherna. Hemma släppte vi in ett jäkla billigt 3-2-mål som (Daniel) Alexandersson gjorde, och det var egentligen där de gick upp, om man säger. Det var ett skott från 30 meter, så det ska inte få hända. Men visst, vi vann med 3-2 hemma och det var ju inget drömresultat men ändå vinst. Sedan åkte vi ner till dit med bussen och det fanns ingen som pratade om Falkenberg, utan FCT skulle bara upp. Hela industrin i Trollhättan stod och väntade på att vi skulle ta steget så att vi skulle få ännu mer sponsring och alla de här bitarna.

Till slut kommer vi i alla fall ner och får se att det har snöat. ’Vad fan händer?’, tänkte jag. Jag har för mig att vi hade ganska bra väder när vi åkte från Trollhättan, men när snön skottats bort så blev det plötsligt den bästa planen vi spelat på det året. Det var grymt. Vi var också taggade och fick en bra start. Jag gjorde 1-0 i slutet av första halvlek och då smög sig tankarna fram lite att vi löser det här. Men de hade ju samtidigt Alexandersson och (Henrik) Bertilsson som hade varit med ett tag, och sista tio minuterna blev vi tvungna till två byten. Man ska inte hänga ut någon, men de bytena rörde till det. När de gjorde 1-1 i 83:e kom den här känslan att ”fan, ett mål till räcker”. Och där tycker jag att nästan alla tränare i Sverige gör fel som blir defensiva och tar ner folk i backlinjen. Jag gillar att få upp bollen och trycka på istället. I den här matchen gjorde ju Falkenberg 2-1 i 86:e och då var det godnatt. Man orkade inte resa sig.

Det jag kände när jag låg där var ju att det är inte fanns liksom. Det var vår säsong, men nu var allt vi hade gjort innan ogjort. Det var ett riktigt käftslag och helt klart den värsta stunden i min karriär. Det satt i länge som fan, flera veckor vet du. Man hade liksom ingen lust. Folk började prata om revansch, men vadå revansch? Hur ska vi orka ladda om och göra samma resa igen? Om jag ska vara riktigt elak så kommer Trollhättan aldrig få ett sånt lag igen. Att man sedan har varit i superettan har mer att göra med att lagen och serierna blir sämre. Vi mötte ju Ljungskile och Gais det året i serien, och de var riktigt bra.

Vi hade i alla fall ett riktigt starkt lag. Frank (Fahler) var superviktig på mitten, ’Uffe’ (Ulf Carlsson) i mål var otroligt bra. Westman gjorde väl 13, 14 assists och Michell Berntsson Gonzalez gjorde det riktigt bra. En sån som Magnus Ring har väl aldrig varit så lyckosam som han var det året. Han hade varit en medelmåttig halvfigur tidigare, men nu var han dominant. Sedan hade vi styrkan i de här gubbarna som var precis utanför startelvan. Björn Andersson och Fady Daoud var oerhört proffsiga och triggade oss på träningarna. Det fick man mycket hjälp av, annars hade vi aldrig löst det. I några matcher tog de ut mig och satte in Fady, som kanske till och med var bättre än mig då rent fotbollsmässigt, på att göra sin gubbe. Och Björn spelade ju knappt. De ska verkligen ha kredd för det året, helt klart.”

Här är tabellen från 2002 års division 2-serie!

Och här är matchfakta från det avgörande kvalmötet!

Vilken nostalgitripp skulle du vilja göra genom TTELA:s bildarkiv? Kommentera gärna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*