Att våga fall

Att tappa fotfästet för ett ögonblick bildligt talat, är ganska läskigt. Speciellt om man är som jag en kontrollfreak. Men ingen kan styra över allt som händer, så är det bara. Läste någonstans ”att ju mer jag vet att jag inte vet desto mer kommer jag att förstå” låter lite inspirerat av filosofen Sokrates. Jag har pratat med folk om hur man gör när livet vänds upp och ner på grund av sorg eller någon annan form av livskris. En del tar till religion, andra börjar kontrollera små saker som, konst eller börjar träna, ”försöker gå vidare”. Väldigt få har sagt att de stannar upp och känner efter och bara accepterar situationen som okontrollerbar, och låter sig sörja och bara falla. Undrar om det är en mänsklig mentalitet, att det inte är okej att tappa kontrollen? Att bara tappa fotfästet om så för ett ögonblick kan ju leda till att man när man väl står upp igen står än starkare på sina två ben med en erfarenhet rikare om sig själv och mycket annat. Eller vad tror ni?