”Annorlunda”

Tankarna om att ”vara” annorlunda dyker ju upp titt som tätt. Jag har ju aldrig direkt varit den som smälter i som en i mängden speciellt många gånger i mitt liv. Och någonstans när jag var ung vuxen insåg jag att för egen del var det bara att acceptera att enlgt de flesta andra var jag ”annorlunda” och det enda jag kunde bestämma själv var hur mycket annorlunda jag skulle vara. Så med lila hår och lila läppar  under en tid då färgen lila INTE var norm, var jag helt klart annorlunda fast på mitt sätt och svarade kanske något kaxigt ibland när folk stirrade på mig i vanlig ordning att ”Yes I’m from Pluto”.

Idag finns det ju lite fler människor med synliga utländska drag så nu sticker man ju inte ut lika mycket. Men det här med att vara annorlunda bestämms fortfarande av andra som anser sig eller anses vara normala…? Men samtidigt verkar det vara okej att vara annorlunda OM man är det på rätt sätt, för då är man helt plötsligt unik.  När  jag pratat med folk om vad man associerar till när man säger ”annorlunda” så tänker en del; inte som vi, någon från något annat land, olika oss, onormal och konstig. Och att det är förknippat med något som inte är positivt att vara…OM man inte är det på ”rätt sätt”.

Blir man klokare  av detta resonemang? Tänk på med ett annorlunda perspektiv och utgå ifrån att du själv inte är normen,säger jag och kan inte låta bli att le. Vad tänker du då?