Möt andra med ett öppet hjärta och ställ frågan ;Vad hade jag gjort om jag levt deras liv…

 

Tatueringsmässan har under helgen pågått här i Trollhättan och jag tror inte att detta har undgått någon som vistats inne i centrum. Det har ju fulkomligt kryllat av människor med tatueringar piercingar överallt! Människor med flätor och dreadlocks, hårfärger i regnbågens alla färger och hattar, mössor, pratades alla möjliga olika språk och jag är inte säker på om alla hade strumpor på sig?

Vad tycker vi om detta, jag vet att en del rynkar på näsan och säger ”borde vi verkligen tycka om detta”…

Jag bakar bakåt i tiden till innan jag kom hit till Sverige, tar med er till när jag var liten  ungefär 4 år vet inte ens åldern riktigt själv eftersom jag  var föräldralös i Colombia. Jag minnas bara att jag drömt detta och att jag fått drömmen mer eller mindre bekräftat senare.

Jag var kanske två år och om det var en olycka eller med om det var med flit det vet jag inte heller än idag. Resultatet var i alla fall att hett vatten eller något väldigt varmt hamnande på min arm jag var knappt 2 år gammal då  men och jag överlevde mirakulöst nog fast brännskadan blev stor på min arm. Att jag överlevde tyckte läkarna här i Sverige var otroligt, för brännskadan var så stor och för att vara ett litet barn som jag…? Man får ingen skönhetsoperation som föräldralöst barn, fosterbarn eller barnhemsbarn i Colombia.

Jag minns alla gånger i skolan sedan här i Sverige. jag adopterades ju hit och alla stirrande blickar på min arm och ”icke frågan” som aldrig ställdes efter gymnastiken när vi skulle duscha. Jag hatar inte mycket här i livet, men minns hur det knöt sig i magen varje gång det var gymnastik i skolan och då älskade jag idrott och var duktig. det var bara just momentet med duschningen där.

Vilken lättnade det var den dagen i studion hos tatueraren när  jag var 19 år, när han satte ner nålen och började gör ett vackert motiv jag själv valt och han ”började gadda mig” över min brännskada! Idag tittar ingen längre på min arm med avsky eller äckel utan nu ser det jag vill att dom skall se. Min arm fick ett konstverk och såg inte längre konstigt ut! Att ta på sig ett smycket som ett halsband klagar inte folk på, men när människor väljer att använda sina kroppar som levande tavlor då blir det liv!? Alla har kanske inte likadana historier som jag, du vet inte innan du frågat. Tycker jag att man skall uppröra andra med avsikt? Nej det tycker jag ju givetvis inte. Jag tycker däremot inte heller att man skall var dömande utan anledning. Och som jag skrivit i tidigare inlägg vet jag att jag själv är långt ifrån perfekt, jobbar ständigt på att bli en bättre version av mig själv! Tycker att om du missade tatueringsmässan i år så våga gå dit nästa år för oj vilka spännande samtal och möten man fick Mardo och gänget har verkligen tänkt på att det skall finnas något för både stora och små dom har ju ändå hållit på i 12 år!!! Och lyckades ju till och med få min skeptiska radiokollega att le, det är inte illa!

Zuletas visdoms ord får bli:

Det är lättare att finna en ny vän med ett öppet hjärta och öppet sinne, än med en fördömande attityd

Zuletas tankar