Veckans gäst i lördagsintervjun är Martin Bäckström, den WIK-fostrade mittfältaren som valde att lägga skorna på hyllan vid 23 års ålder. (Bild: Susann Sannefjäll)
Varje år tog han steg framåt och uppåt.
Men vid 23 års ålder valde Martin Bäckström att lägga av.
Ett beslut som han aldrig har ångrat.
Var tog du vägen egentligen?
– Haha, jag försvann inte, jag bara tog plats på ett annat ställe, höll jag på att säga.
Varför valde du att ta en paus i karriären? Och är ”paus” egentligen rätt ord?
– Det är nog inte rätt ord längre. Som det känns nu så har jag slutat för gott. Men man vet ju aldrig.
Är det ett beslut som har vuxit fram under en längre tid?
– Ja, det har det gjort. Det är väl egentligen på senare år, när jag har studerat och sånt, som jag har kommit på andra tankar och insett att det finns annat i livet som är viktigare än fotboll. Jag har ju spelat i division 1 och det är egentligen den tuffaste serien man kan spela i. Man måste lägga ner lika mycket tid som en allsvensk spelare fast jobba vid sidan också. Det finns några få utvalda som klarar sig, men för många räcker inte de pengarna.
Är fotbollen inte lika rolig längre?
– Nej, det är den inte. Jag har ju spelat rätt mycket för att bli så bra som möjligt. Sedan har jag haft mycket skador det senaste och kände att det inte hände så mycket. Jag har haft lite oflyt och tappat suget.
Är det många som har ifrågasatt ditt beslut eller blivit överraskade?
– Ja, det är det. Det är hur många som helst faktiskt, men bara folk från fotbollens värld. De andra som jag berättat det för har inte blivit förvånade.
Du var Oddevolds första nyförvärv ifjol, men säsongen blev inte som du hade tänkt dig. Du skadade handen tidigt och var borta länge. Hur stor del hade det i ditt beslut?
– Ja, jag var ju borta hela säsongen i stort sett. Det är klart att det hade stor del i det. Sedan hände det saker på ett personligt plan, med min utbildning och att jag blev klar med min kandidatexamen, och jobb. Under skadeperioden fick jag upp ögonen för andra intressen, som segling och friluftsgrejer och sånt roligt. Det finns en värld utanför fotbollen också.
Har du vid något tillfälle hunnit ångra att du lade av?
– Nej, det har jag faktiskt inte gjort, det har verkligen känts jätterätt. Jag har fått massor med anbud från olika ställen och folk som vill att jag ska komma, men jag har inte känt något sug för det faktiskt. Sedan är det klart att man saknar fotbollen eftersom det har varit mitt liv innan, det gör man. Men nej, ingen ånger.
Apropå anbud – hur många klubbar har hört av sig, och från vilka nivåer?
– Det har varit jätteblandat, både högst upp och långt ner. Det är så många att jag nästan inte har koll på hur många det är. Sedan i och med mitt jobb (på Stadium) så kommer det ofta in folk som tillhör en viss klubb eller tränare, som hejar och säger: ”Du får komma till oss.” Så är det hela tiden.
Du har aldrig blivit vara nära att nappa på något erbjudande?
– Nej, det har jag faktiskt inte varit.
Kan du inte berätta lite mer om din utbildning, ditt jobb och dina framtidsplaner!
– Jo, jag har pluggat något som heter ledarskap inom handel i två år. Sedan byggde jag på den till en kandidatexamen i företagsekonomi. Det är min utbildning. Sedan jobbar jag på Stadium som säljare. Och så är det väl min plan att utbilda mig till psykolog. Jag har sökt och hoppas komma in så snart som möjligt, kanske inte till höstan utan snarare till våren. Så jag drar till Göteborg och pluggar litegrann där för att få uppleva något nytt.
Du verkar ha ett stort intresse för människor. Är det något som fotbollen har varit med och utvecklat hos dig?
– Det hänger jättemycket ihop. Min C-uppsats skrev jag om motivation; vad som motiverar på en arbetsplats. Belöningar och belöningssystem. Det kommer ju säkert från fotbollen på något sätt. Min pappa har alltid pratat om det; visst kan man träna sig till att bli bra genom fysisk träning, men man kan kommer aldrig att bli bra förrän man får mental styrka. Det ligger nog mycket i det.
Har du själv arbetat mycket med det som fotbollsspelare?
– Nej, det har jag inte gjort egentligen. Jag höll på litegrann med målbilder och visioner ett tag, men inte mycket. Det är en grej som saknas inom fotbollen. Tränare inser inte hur viktigt det är. De förstår det taktiska, men inte det mentala och sociala.
Du har spelat i en rad olika klubbar. Vilken trivdes du allra bäst i?
– Det är en bra fråga. Jag hade en fantastisk tid under min uppväxt i Wargön. Det är en jättefin klubb, men det var ganska lagom att lämna när jag var 14 år och gick till FCT. I FCT var det kul under juniortiden, men inte i A-laget. Sedan i Skoftebyn hade jag kanske mina bästa år, det var roligt och bra gemenskap. Där spelade man inte för sig själv, utan för laget.
– Det var samma sak i Gauthiod. Det är som någon sa en gång: Det var en division 5-, 6-förening som spelade i division 1 då. Folk gick dit och hade kul och alla var släkt, haha! Sedan har vi året i Oddevold, som inte var roligt. Det förstördes med alla skador och det var ett tuffare landskap där, lite mer egoistiskt.
Skulle du vara intresserad av att spela på lägre nivå, bara för att det är roligt?
– Nej, inte alls. Om jag skulle börja spela igen så hade jag haft svårt att gå in halvdant för det. Ska jag göra något så gör jag det ordentligt. Om jag blir sugen på att spela så får det bli spontanfotboll eller korpen, annars skulle jag bara bli frustrerad eller stressad. Än så länge.
Till sist: Vem är den bäste spelaren du har spelat med under din karriär, och vem är den bäste du har mött?
– Hm, det är en bra fråga. Jag tycker ju att Jakob Johansson (IFK Göteborg) var något alldeles extra, det har jag alltid tyckt. Tyvärr spelade jag inte med honom så mycket i juniorlaget, han gick ju upp till A-laget direkt. Annars skulle jag säga Tom Pettersson (Åtvidaberg). Han har alltid varit bra.
– Och motståndare … Jag har ju spelat mot han Imad Khalili (Helsingborg), han är en av de bästa jag mött. Niklas Hult (Elfsborg) tycker jag också var förjävla bra. Han är den ende jag mött som har sprungit ifrån mig. Det var inte roligt, haha!
Tidigare lördagsintervjuer:
24/5: Abraham Zeito
17/5: Erika Karlsson
10/5: Carl Lext
3/5: Jennifer Rosén
26/4: Daniel Lennartsson
19/4: Pernilla Larsson
12/4: Emil Kumlin
5/4: Alexander Mellqvist
29/3: Markus Svensson
22/3: Anki Gustafsson
15/3: Alibek Aliev
8/3: Jonna Thor
1/3: Daniel Janevski
22/2: Elin Carlsson
